Naturen i Pyhä-Häkki

Urskogens ädla tallar

Människan har inte just inverkat på naturen i Pyhä-Häkki nationalpark. Nationalparken är känd som södra Finlands mest betydande urskog. Parkens skogar har till största delen uppkommit genom självföryngring och formade under flera sekler av bränder och stormar. Tallskogarna med sina urgamla furor och torrakor är ofta i genomsnitt upp till 300 år. De äldsta trädgamlingarna har vuxit upp redan i slutet av 1500-talet.

Då tallar åldras förändras deras bark till sköldbark, och påminner alltså om en sköldpaddas bekanta mönster. Sköldbark är ett tecken på att trädet är minst 200 år gammalt. I Pyhä-Häkki symboliserar dessa gamla urskogstallar en ståtlig gammal skog. De hålls stående - levande eller döda - i 500 år. Tallarna överlever skogsbränder tack vare sin tjocka sköldbark. Ibland får stammen en brandlyra som ett tecken på skogsbrändernas historia för efterkommande generationer.

Man känner till Pyhä-Häkkis skogsbrandhistoria alltsedan år 1508. Sammanlagt 44 bränder har tillsammans och var och en för sig inverkat på trädslagens framgång på parkens område. Mest brandlyror i de nuvarande tallarna har orsakats av 1700-talets skogsbränder, som härjade i terrängen i medeltal med nio års mellanrum. En verklig storbrand upplevde skogen en lång, het sommar år 1858, då en stor del av parken stod i lågor på en gång. Även branden som härjade år 1855 inverkade betydande på parkens landskap då en hel, ca kilometerlång skogsås brann på en gång. På stället står nuförtiden en vacker, jämngammal tallskog.

I slutet av 1800-talet, efter att svedjebruket upphörde och brandövervakning blev allmännare, minskade antalet skogsbränder märkbart. Den sista skogsbranden inträffade år 1921, då ca 10 hektar brann.

Mosaik av myrar och skogar

Hälften av nationalparken består av skogar och den andra hälften av myrmark. De vackraste myrarna är Kotaneva och Riihineva, där du också kan vandra torrskodd längs spångar. Skogsödlor och trollsländor kan ofta ses vila på spångarna. På försommaren kan du höra grönbenans sång från toppen av en tall på myren. Nationalparkens myrar är varierande:

• Parkens allmännaste myrtyp är den getpors- och tallbevuxna ris-tallmyren.
• En del av myrarna är lågstarrmossar, som domineras av tuvull och vitmossor och är de karga vattendelartrakternas typiska kärrtyptyp.
• I nationalparken finns det också bördiga kärrtyper, såsom grandominerade örtrika grankärr. 

I Pyhä-Häkki bor gammelskogens fåglar

Hålbyggare

Torrakor erbjuder utmärkta bo- och matförhållanden för flera arter. Slagugglan häckar ofta i en högstubbe efter en torraka. De många hålen i träden hackas ut speciellt av parkens symbol spillkråkan, men också av större hackspettar och tretåiga hackspettar. Pärlugglan häckar ofta i hål som gjorts av spillkråkan, medan sparvugglan föredrar den tretåiga hackspettens hål. Mesarnas hela artrikedom syns och hörs året runt. I Pyhä-Häkkis skogar trivs talgoxen, blåmesen, talltitan och tofsmesen.

Vackra refränger

En av den gamla skogens typiska invånare är trädkryparen, och i den täta skogen kan man ibland urskilja kungsfågelns glada sång. De ljudligaste flyttfåglarna är den svartvita flugsnapparen och bofinken. En fågelskådare med god hörsel kan även på sången känna igen lundsångaren.

Besökare kan med god tur få höra en klar stämma, eftersom den sällsynta blåstjärten flera gånger har gästat parken. Den permanenta sommargästen trädpiplärkan för med sig hälsningar från Afrika. På grund av sitt anspråkslösa utseende är den dåligt känd - trots att den sjunger intensivt då den flyger.

Myrmarkernas och sandmoarnas invånare

På de öppna myrarna häckar trana, grönbena och gluttsnäppa. Skogshönsfåglar trivs i närheten av sandmoarna. Tjädern, orren och järpen och till och med dalripan kan komma emot vandraren.

Flerbenta vandrare

De åttafotade spindlarna, fyrfotade mössen och sorkarna och de tvåfotade fåglarna och människorna förlorar alla i individmängd mot de sexfotade. Kvantitativt mest i Pyhä-Häkki, såsom på många andra ställen i naturen, är de sexfotade stackmyrorna. Vare sig man har två eller åtta ben, har alla som rör sig i Pyhä-Häkki sin egen lugn och ro.

Älgar och björnar håller sig borta

De fyrbenta representerar en tydlig individminoritet i nationalparken. Då och då kommer en älg i misstag till myrens rand, bara för att konstatera att det inte finns någon föda där. Älgarna äter gärna av lövträdens färska toppkvistar men av dem finns det verkligen inte gott om i den barrskogsdominerade urskogen. Av samma orsak undviker skogens kung björnen parken. Björnen, som följer i älgens spår, märker fort att bytets spår konsekvent viker tillbaka från parkens gränser till yngre och smakligare skogar.

Rikligt med små kilare

Om sommaren kilar de för alla bekanta skogsödlorna på spångarna. I granskogens dunkel kan en mörk padda komma emot på stigen och ibland även en benlös vandrare, huggormen.

Nästan osynliga, men inte desto mindre för det, är mossvegetationens invånare. Skogssorken och vattensorken utgör en viktig del av naturens kretslopp och näringskedja. Den vackraste av mossvegetationens invånare är skogslämmeln, som med sin trubbsvans och sina bruna ryggfläckar tydligt skiljer sig från mössen och sorkarna.

Spår på snön

Vinterns snö avslöjar övriga fyrfotades närvaro. Ekorrens skuttspår korsar leden här och där. Den beryktade mårdens tydligt identifierbara parspår kan mycket väl följa ekorrens stig…

Man får sällan se hermelinens svarta svansspets, men spåren kan man inte ta fel på. Tydligast tecknas utterns tass- och svansspår på snötäcket. Även rävens pärlbandsspår slingrar sig över myrar och åsar.

  Tickornas skattkammare

Tickor, skinn, taggsvampar och fingersvampar (Aphyllophorales) är en mångsidig grupp rötsvampar som lever på träd och i förna och av vilka en stor del skiljer sig från skogens övriga svampar genom att de har en fast och stadig fruktkropp med ett tätt porlager undertill. På lövträdsstammar växande tickor av Phellinus-släktet och fnösktickan, som användes till att göra upp eld redan i förhistorisk tid, torde vara bekanta för de flesta människor.

Tack vare de många tickorna i Pyhä-Häkki klassificeras nationalparken som gammal skog av högsta möjliga värde: ytterst värdefullt, unikt skogsområde. Man har hittat 70 tickarter i nationalparken, vilket är ca en tredjedel av alla tickarter i vårt land. En del av arterna lever ett ganska dolt liv bland mossorna på undre sidan av lågor dvs. döda träd på marken medan andra växer mycket synligt på trädstammar. På kullfallna torrfuror kan man hitta den rostbruna laterittickan. Citronporingen lyser gul och grann på granar, och köttickan känner man igen på den ljusröda färgen. Den som har mycket bra luktsinne kan hitta dofttickan utifrån den doft tickan avger.

Många av tickorna i Pyhä-Häkki piggar upp den höstliga urskogen med sina vackra färger och ger ett pikant inslag i den observanta vandrarens naturutflykt.