Naturen i Pyhä-Luosto

I Isokuru i Pyhä möter man urtiden

Den 35 km långa fjällkedjan i Pyhä-Luosto är en kvarleva av en av världens äldsta bergskedjor. Den uppkom för drygt 2000 miljoner år sedan. Fjällen i Pyhä-Luosto består huvudsakligen av kvartsit, som bildats av fornhavets strand- och bottensand. Då den forna bergskedjans mjukare bergsarter har vittrat bort har den hårda kvartsiten blivit kvar. Ställvis kan man på stenarnas yta se vågavtryck av fornhavets sandstrand.

Fjällen urskiljes tydligt från sin flacka och jämna omgivning. De högsta fjälltopparna är Noitatunturi, som höjer sig 540 meter över havet, och Luostos landskapsmässiga topp, Ukko-Luosto (514 m.ö.h.). Pyhätunturis specialiteter är branta sluttningar, djupa fjälldalgångar som skiljer åt topparna och karga kvartsitblockfält. Fjälldalgångarna som skiljer topparna åt har slipats av istidens smältvatten. Den största fjälldalgången är den 220 meter djupa Isokuru som hör till områdets viktigaste sevärdheter. En skarpsynt vandrare kan lägga märke till förutom fjälldalgångarna även kantfårorna, som formats av vatten, på fjällsluttningen.

Orörda urskogar

Trädgränsen går på 320 - 400 meters höjd över havet i Pyhä-Luosto. Vegetationen präglas av karghet p.g.a. blockfälten och kvartsitberggrunden. Någon egentlig fjällflora finns knappast alls. Fjällens nedre sluttningar är täckta av enhetliga barrskogar, som längre ned övergår i vida aapamyrar. Växtligheten på de nedre sluttningarna och i lundarna vid bäckarna är ställvis mycket frodig. Områdets myrar hör till Nordbottens aapamyrbälte. Kärrtyperna är månsidigt representerade och i Luosto finns det också frodigare kärr, som kallas rikkärr. Det finns mycket rikkärr särskilt vid det nedre loppet av Siurunjoki. De många källorna berikar också kärrnaturen.

Lavskrikan i Pyhä–Luosto

Inom kort är den på plats, och snart kommer en till. Lavskrikorna sitter på en trädgren nära lägerelden och följer nyfikna vandrarnas bestyr. Lavskrikan är en typisk art för gamla barrskogar. Den är vår minsta kråkfågel och den påminner om en mes till sitt beteende. Den är ständigt i farten, flyger från en gren till en annan. Bara hård köld kan lite dämpa dess iver.

Lavskrikan är en allätare, som sätter gärna i sig bland annat bär, nötter, svampar och insekter samt småfåglars ägg och ungar. Innehållet i vandrarnas matsäck kan dock vara skadlig för dom. Under den snöfria tiden av året gömmer den flitigt vinterförråd i trädens barksprickor i sin hemskog. 

Lavskrikans viktigaste förekomstområde är de vidsträckta taigaskogarna i Ryssland. I väst sträcker sid dess utbredningsområde till de avlägsna skogstrakterna i Norge. Lavskrikan håller till i sitt hemrevir året runt. Lavskrikan är en nära hotad och fridlyst art. 

Underbar myrnatur

Finlands sydligaste fjällväxter

Arterna i Luosto är karakteristiska för Skogs-Lappland; fjällväxter såsom ripbär, fjällummer, krypljung och lappljung kompletterar vegetationen. I moskogarna finns blåbär och lingon, på myrarna däremot hjortron. I bäckdalarna och på frodigare växtplatser förekommer det mer krävande arter, såsom midsommarblomster och majbräken. Också många av gammelskogens organismarter förekommer i Luosto. Man har t.ex. funnit 80 olika arters tickor på området varav 11 är hotade i hela landet. Det finns också många olika moss- och lavarter.

Bl.a. uttern och björnen hör till Pyhä-Luostos permanenta invånare. Älgar betar på de stora myrområdenas utkanter, renar söker skägglav och tagellav högre upp på fjällsluttningarna.

Man har påträffat 128 fågelarter i Luosto. Vandrare får ofta syn på en lavskrika som sitter och visslar på en gammal furas gren. Av rovfåglarna cirklar fjällvråken vid fjällkedjans toppar i hopp om sorkar.