Saari folkpark ligger på det landskapsmässigt och geologiskt värdefulla åsområdet Kaukolanharju på Tavastlands sjöplatå.
Arvet från istiden
Efter den senaste istiden för ca 10 000 år sedan, då inlandsisen drog sig tillbaka i nordvästlig riktning, uppstod de för området karakteristiska höga åsarna. Åsarna bildades i sprickor i inlandsisen där isälvarnas avsatte sand. Kaukolanharju är den högsta åsen på området, med högsta punkten 97 meter över havet. Kaukolanharju är en smal, längsgående ås med branta sluttningar och den sträcker sig över Tavastlands sjöplatå från Loppis till Humppila.
Ås- och naturskydd
Nästan hela Kaukolanharjuområdet är privatägt åsskyddsområde. Denna åsmiljö utgör en väsentlig del av den finländska naturen och är också ett viktigt grundvattenområde. Många åsar hotas i dag av grustäkt och byggande, somliga åsområden rentav av att grundvattnet förorenas. Av dessa orsaker har en del av Finlands åsar utsetts till naturskyddsområden.
Syftet med naturskyddsområdena är att bevara landskapet med växter och djur till kommande generationer. Skogen på åsområdet sköts parkmässigt, utom i Peukalonlahti där det finns en 200 år gammal urskog.
Växtligheten
Området består huvudsakligen av karg, talldominerad barrskog, men på området finns det också lundar och en gammal urskog. Lövträd såsom ek, björk och klibbal växer främst på stränderna.
Undervegetationsbältena på åssluttningarna varierar enligt höjden. Arter som trivs på fuktiga växtplatser, t.ex. bergsslok, vårärt, blåsippa och vitsippa, har erövrat åsarnas nedre sluttningar. När man tar sig högre upp dominerar blåbärsriset och ännu högre upp växer det lingonris. Högst upp övergår också lingonmarkerna i karga ljungmarker. På åsen Raanpäänharjus svagt sluttande, nordsluttning är skogen ställvis lundartad.
Det är stor skillnad på växtligheten mellan skuggiga och solexponerade sluttningar. På ena sidan av åsen trivs åsväxter som kräver sol och värme och på andra sidan växer skuggtåliga arter.
