Förhistoriska tiden
De äldsta spåren efter människan vid Simojärvi är från stenåldern, dvs. flera tusen år gamla. På ön Kultikangas i mitten av sjön finns en boplats, där det enligt undersökningar bott människor från tidig stenålder till slutet av järnåldern. Simonjärviområdet erbjöd människorna på fina jaktmarker och rika fiskevatten. Det stora antalet fångstgropar på sjöns stränder och öar berättar om näringsfånget i gångna tider. I en undersökning har man lyckats datera en av fångstgroparna till äldre järnålder, men groparna har troligen använts ännu under historisk tid.
Simojärviområdet var den viktigaste boendemiljön under samernas tid inom hela Ranua kommun, och kan sägas ha varit ett slags lappcentrum. Samernas guldålder började ta slut på 1600-talet, då jordbrukskulturen spred sig till området. Kemibor och Ijobor hade dock utnyttjat Simojärvi för fiske redan på 1500-talet, då kampen om områdets jaktmarker började och samerna småningom var tvungna att ge vika för bönderna som erövrade allt mer mark. I detta skede delades Simojärvi mellan lapparna och bönderna i sektorer för utnyttjanderätt.
Lapplands sydgräns - gränsen mellan lappar och finnar
Simojärvi användes ännu i slutet av 1600-talet av såväl samer som finnar. Vid Kultisalmi på Simojärviområdet gick den forna sydgränsen för Lappland. Nuförtiden finns det i närheten av Kultisalmi ställen som sannolikt benämnts efter denna gräns ("raja" = gräns), t.ex. Rajavaara, Rajasuo, Rajapuro, Rajalahti och Rajaselkä. Kultisalmi var en mycket viktig fiskeplats för samerna. Kultisalmi har fått sitt namn efter finskans "kultaaminen", dvs. det att man drar not emot ett hinder som korsar en å eller mot stranden. I sundet finns fortfarande en urgammal lång stendamm.
Den fasta bosättningen breder ut sig
Det gamla systemet med nyttjanderätter upplöstes i slutet av 1700-talet, då jordbruket gick framåt och tjärbränning gav bättre inkomst än den osäkra och arbetsamma fångstnäringen. I detta skede fick Simojärvi vildmark sina första stadigvarande invånare. Träförädlingsindustrin, som växte med fart i slutet av 1860-talet, behövde rikligt med virke och hyggena berörde också Simojärvitrakten. De stora hyggena lockade mycket arbetskraft till området, och en del av den stannade kvar på orten för gott. Senare uppstod det flera små byar i Simojärvis omgivning.
Gravholmarna i Simojärvi
Tidigare begravdes avlidna på flera holmar i Simojärvi. Så här gjordes allmänt för att kyrkogårdar inte var så vanliga då och för att vägen till närmaste kyrka ofta var lång. De döda begravdes i allmänhet endast temporärt på holmarna - vid menföre och i sommarhettan - för att sedan på vintern transporteras med släde till kyrkan för begravning i vigd jord. Alltid fördes inte de avlidna till kyrkogården, utan för en del förblev holmarna det sista vilorummet.
Av holmarnas namn i Simojärvi kan man inte sluta sig till huruvida de använts som begravningsplatser. Det finns dock många holmar i finska sjöar vars namn är förknippade med döden. På sådana holmar kan man påträffa långsmala fördjupningar, som är lämningar av gamla gravar. Gravarnas eventuella kors och pålar av trä har förmultnat.
Spår efter mänsklig verksamhet på Soppanaområdet
En uppmärksam vandrare kan finna rikligt med spår efter gångna tiders näringsfång på Soppanaområdet. På myrarna längs älven Paasonjoki slog man starr, gräs och fräken till foder, och detta förvarades i lador som man hade byggt på myrarna. Man hämtade hö till kreaturen från ladorna på vintern, när det var enklare att sköta transporten. Det finns rester av myrlador här och där längs Paasonjoki. Slåttern kunde ta flera dagar, och slåtterfolket vilade sig emellanåt i skärmskydd på torrare mark i myrens närhet. Resterna av ett dylikt skärmskydd finns på utkanten av myren Paasonsuo. I en bläcka i en gammal fura intill skyddet har slåtterfolk ristat sina initialer.
I Soppanas skogar förekom det skogarbeten från och med början av 1900-talet. Som minne av dessa tider finns det fortfarande rester av dammar i början av bäckar och gropar som man tagit material till dammarna från. Därtill finns det mossbelupna bjälklag efter gamla skogsförläggningar. Man har också hittat spår efter två små gårdar på Soppanaområdet. Vid Paasinjärvis strand fanns det en gård med djurstall och stuga i samma byggnad, men vid Paasonsuo var stallet och stugan i separata byggnader. Av byggnaderna finns det kvar endast några få murkna stockar samt stenhögar efter gamla eldstäder.