Biskopsborgen byggdes på en ö
Biskopsborgens glanstid på 1400-talet
Biskopsborgens avveckling
Borgruinens nya era
Biskopsborgen byggdes på en ö
Den medeltida biskopsborgen byggdes i tiden som en tillflyktsort och residens för den katolska kyrkans biskopar i Finland. Till biskoparnas skyldigheter hörde att underhålla och kartlägga de tillgångar som hörde till biskopsbordet, det vill säga biskopens tjänst, vilket krävde en bas som kunde försvaras. Därför byggdes borgen på en ö. Till borgen samlades sannolikt också de föremål som biskopen fått som skatter och landboavgifter. Borgen med sina många underlydande påminde om feodalslotten i Europa: biskopen var slottsherre och slottet styrdes av slottsfogden, som ledde garnisonen.
Uppgifter om att biskopar vistats i Kustö finns sedan 1295, eftersom exempelvis Magnus I daterade ett brev den 7 november 1295 i Kustö. Det finns inga detaljer om byggnaden, men på hans tid var försvarsverket förmodligen byggt av timmer.
Man började bygga stenborgen i början av 1300-talet. Råvaran bröts på ön och de närliggande områdena Kappelimäki och Myllykallio. Man anlände till borgen från havet och därför var den viktigaste försvarsriktningen mot havssidan. I slutet av 1300-talet hade borgen nästan fått sin slutliga omfattning, men byggnaderna och murarna var fortfarande låga och anspråkslösa jämfört med senare perioder. I havet hade man rest ett pålverk som bestod av tusentals pålar.
Biskopsborgens glanstid på 1400-talet
Magnus II Tavasts tid (1412–1450) var Kustö biskopsborgs glanstid. Hans inflytande som biskop i Åbo var oöverträffat och han påverkade många ärenden som gällde Finland.
I biskopskrönikan sägs Magnus II Tavast ha låtit bygga största delen av Kustö biskopsborg. Under hans tid utrustades borgen till en stark bas för handel och försvar: ett stort palats med fyra rum byggdes i den södra delen av huvudborgen och flyglarna och murarna höjdes. Under Magnus II Tavast flyttades huvudingången till borgen till sydsidan, eftersom näset till Kustö växte på grund av landhöjningen. Under sin glanstid var borgen ett lyxigt palats, som många högreståndspersoner bara kunde drömma om. De omgivande ägorna och ladugården på Kustö gjorde också biskopsborgen till en viktig och välbärgad ekonomisk bas.
Biskop Hemming daterade 1344 ett brev "Datum apud curiam nostram Custu". År 1440 daterade hans ämbetsbroder Magnus II Tavast för sin del ett brev så här: "Datum in castro nostro Kusto". Curia, som betyder gård, hade ersatts med castrum, det vill säga borg, vilket därefter användes. Den ändrade benämningen torde också återspegla platsens ökade betydelse.
Man vet med säkerhet att borgen har eldhärjats åtminstone två gånger: novgoroderna brände ner borgen 1318 och en annan brand härjade 1485 och förstörde värdefulla arkiv i borgen. Efter bränderna iståndsattes borgen.
Ännu på Magnus Stiernkors tid (1489–1500) fortsatte man att lägga ut stora summor på att bygga ut och utrusta borgen. Exempelvis höjdes murarna ytterligare, rummen välvdes och arbetet med att bygga förborgarna slutfördes.
Borgen var som störst i början av 1500-talet. Laurentius Michaelis Suurpää, Johannes IV och Arvid Kurck härskade i borgen med sin huvudborg i tre våningar med palats, kapell och ekonomiflygel. Utanför huvudborgen fanns tre förborgar med 5–6 meter höga murar. Det fanns flera torn och den sydligaste förborgen fanns ett "modernt" runt kanontorn, som var tio meter högt. Utanför dessa försvarsverk fanns ett pålverk i havet som försvårade landstigningar.
Biskopsborgens avveckling
Den sista biskopen på Kustö biskopsborg var Arvid Kurck (1510–1522). Inblandning i den världsliga rikspolitiken ledde till att Arvid Kurck blev tvungen att fly, led skeppsbrott och drunknade. De katolska biskoparnas herravälde i Kustö slutade och i deras ställe kom danska representanter för den världsliga makten.
Danskarna fanns i borgen endast i ett år. Gustav Vasa erövrade borgen av danskarna 1523. Under reformationen krossades biskoparnas politiska och militära makt och kyrkans ekonomiska makt. Mitt i reformationens kaos gav Gustav Vasa 1528 order om att borgen skulle rivas.
Stenmaterial från borgen har såvitt veterligt använts till att bygga åtminstone Åbo slott och Pikis kyrka. Det är fortfarande oklart hur många fähus, källare och stenfötter i närområdet som har byggts med material från Kustö biskopsborgs väggar. Ännu på 1800-talet samlade man i Kustö tusentals tegel som fördes till Åland för reparationer på Kastelholms slott.
Borgruinens nya era
Växtligheten intog snabbt den rivna borgen. På 1870-talet började man gräva fram ruinerna. Därefter har ruinerna undersökts, reparerats och stöttats. Museiverkets föregångare, Arkeologiska kommissionen, inledde restaureringen 1891. Det restaureringsskede som inleddes av Museiverket 1985 pågår ännu idag. Sedan 2014 är det Forststyrelsen under ledning av Museiverket som låter göra reparationerna.
Källa: Kustö. Museiverket 2009
