I det vackra landskapet på Själö möter du en dyster historia. Här fanns på 1600- och 1700-talen Finlands mest kända leprasjukhus, ett hospital, där patienterna levde isolerade på sin ö till sin död, utestängda från den övriga världen. När den fruktade lepran, förut kallad spetälska, började försvinna från Finland tog dårhuset, eller mentalsjukhuset, över på ön. Mentalsjuka patienter vårdades på Själö fram till 1962, och efter det övergick dårhuslokalerna till Skärgårdshavets forskningsinstitut vid Åbo universitet.
Leprasjukhuset
Mentalsjukhuset
Idag: Östersjöforskning och skydd av Själö
Leprasjukhuset
Det fanns fast bosättning på Själö redan under medeltiden. När man på 1600-talet började leta efter en ny plats för St Görans hospital i Åbo, sjukhuset för lepra- eller spetälskepatienter, verkade det avsides belägna Själö vara ett utmärkt lämpligt alternativ. Lepra ansågs vara en obotlig sjukdom, och man ville isolera de sjuka från andra människor på grund av smittorisken.
Kung Gustav II Adolfs gav 1619 order om att bygga ett leprasjukhus på Själö. Fyra år senare flyttade de spetälska från St Görans hospital och fattighjonen – däribland döva, blinda och rörelsehindrade – från Helgeandsrummet i Åbo till ön tillsammans med sina vårdare. På Själö placerades på 1700-talet också den svenska religiösa fritänkaren Olof Norman.
På hospitalet levde samtidigt 28–60 leprapatienter. Allt som allt vet man att där har funnits åtminstone 663 patienter. Många av dem fördes dit med våld, eftersom en förvisning till hospitalet innebar total isolering från den övriga världen, och den som en gång hamnat på ön kunde aldrig komma därifrån. Patienterna skulle ha med sig 20 daler och bräder till sin egen likkista. Dödligheten var hög: upp till 20–30 procent årligen.
På 1620-talet byggdes fyra stugor för boende, en bakstuga, en bastu och en kyrka. Kyrkan och de övriga byggnaderna för de spetälska placerades på en liten holme intill huvudön. Hospitalets personal och de patienter som inte var spetälska bodde på huvudön. På 1700-talet förenades öarna till följd av landhöjningen och en utfyllnad av stranden.
Den första kyrkan på Själö var en liten och kvadratisk byggnad. Under Stora ofreden i början av 1700-talet plundrades Själö av ryssar och personalen samt en stor del av patienterna flydde till Sverige. Efter kriget konstaterades kyrkan vara i så dåligt skick att det var bättre att riva den. Under åren 1733–1734 byggdes en ny korskyrka av stock på ön. I kyrkans västra arm fanns en dörr för de leprasjuka, medan de friska gick in genom dörren i söder. I den västra armen byggdes också ett eget rum för de spetälska med altare, avskiljt med ett skrank, och kyrkan omgavs av en gravgård.
Mentalsjukhuset
Den fasansfulla lepran började försvinna från Finland på 1700-talet, och allt flera mentalsjuka placerades på Själö. Den sista spetälskepatienten på Själö, Malin Matsdotter, som kom från Eura och hade tillbringat 52 år på ön, begravdes på kyrkogården 1785. Hospitalet flyttades nu till huvudön, där man i början av 1800-talet byggde ett dårhus, eller mentalsjukhus.
Mentalsjukhuset på Själö omfattade på 1830-talet hela södra Finland. Sjukhuset utvecklades och förbättrades avsevärt i mitten av 1800-talet. Själö blev en förläggningsort särskilt för kroniskt sjuka kvinnor. Omvårdnaden av de personer som var internerade på dårhuset bestod av fängelselika förhållanden, kläder, mat och brännvin.
Idag: Östersjöforskning och skydd av Själö
Mentalsjukhuset på Själö lades ned 1962 och byggnaderna övergick till Skärgårdshavets forskningsinstitut vid Åbo universitet. Forskningsinstitutet inledde sin verksamhet 1964. Vid institutet forskar man i ekosystemen i Skärgårdshavet och i hela Östersjöområdet. Lokalerna används också för undervisning. Dessutom ordnas konstkurser, seminarier och lägerskolor för ungdomar på Själö.
Det före detta sjukhusområdet på Själö hör till våra bebyggda kulturmiljöer av riksomfattande betydelse. Både museikyrkan och sjukhusets byggnadsbestånd skyddas genom byggnadsskyddsförordningen. Idag ansvarar Forststyrelsens naturtjänster för vården av museikyrkan och öns natur.