Skanslandet och Kungsholmen har varit hem och arbetsplats för hundratals människor samt förläggningsort för tusentals soldater i havets famn. På ön kan du bekanta dig med den flera hundra år gammal krigshistorien. Skanslandet är även känt som lotsarnas tidigare hemö.
Den svenska tiden: De första fästningarna och lotsarna
Den ryska tiden: Blomstringsperioden för öns fästningar
Självständigheten: Finlands armé och tiden av slumrande tillvaro
Den svenska tiden: De första fästningarna och lotsarna
På kallades Skanslandet för Träskön, för sjöfararna åkte dit för att skaffa dricksvatten i tjärnen där. Det var knappast tal om någon urban puls här ännu, för Helsingfors grundades först på 1550-talet. Det byggdes eventuellt en liten fästning på Skanslandet redan vid tiden för Helsingfors grundande. Det finns dock först säkra uppgifter om de första befästningarna på ön från 1600-talet, då man började kalla ön för Skanslandet.
I mitten av kommande århundrade beslutade man att det skulle byggas en stor havsfästning i inloppet till Helsingfors, som då var en liten by med 1 500 invånare. Den unga artilleriofficeren Augustin Ehrensvärd gjorde planritningen och byggnadsarbetena inleddes år 1748. På Skanslandets grannö, som numera är känd som Sveaborg, restes det mäktiga Sveaborgs fästning, "Finlands Gibraltar".
På Skanslandet byggde man en redutt, det vill säga en liten fästning, men i övrigt förblev ön obebyggd. Det ledde till hård kritik mot Ehrensvärd. Skanslandet var på den tiden en ö som betjänade Sveaborg, där man hade boskap på bete. Skogarna höggs ner till ved.
På 1700-talet blev Skanslandet även lotsarnas ö. Lotsarna bodde i sina stugor på den nordvästra udden av ön bredvid Gustavssvärds sund nära de ankommande fartygen. Lotsarna och de andra öborna orsakade huvudbry för ordningsmakten. Bränneriet och krogen fick dem ibland att glömma att arbeta. Öborna misstänktes även för smuggling av brännvin och olovlig utskänkning.
Den ryska tiden: Blomstringsperioden för öns fästningar
Försummelsen av befästningen av Skanslandet straffade sig år 1808, när Sverige och Ryssland hade hamnat i krig och ryssarna belägrade Sveaborg. Ryssarna placerare ut tiotals kanoner på Skanslandet – från öns höga kullar kunde man ju skjuta rakt mot Sveaborg. Sveaborg kapitulerade snart inför de ryska trupperna. Sverige förlorade Finland och Finland blev en självstyrande del av det ryska kejsardömet.
Skanslandet kallades nu till kejsarens ära för Alexandersön. Ön upplevde en blomstringstid av befästning. Sveaborg var en viktig del av försvaret av kejsardömets huvudstad S:t Petersburg. Ryssarna började även planera för att utveckla Skanslandet. Först när Krimkriget bröt ut år 1853 då en allians mellan Ryssland samt Osmanska riket, Britannien, Frankrike och Sardinien etablerades kom dock byggnadsarbetena ordentlig igång. Batterier, det vill säga beskjutningsplatser för trupperna, byggdes på Skanslandet och Kungsholmen.
År 1854 seglade en engelsk-fransk krigsflotta ut på Östersjön. På Helsingfors och Sveaborg rustades upp ytterligare. I augusti 1855 seglade de allierade mot Sveaborg och bombade fästningen. Havet framför Skanslandet täcktes av eld och rök och Sveaborg led stora förluster.
Snart efter kriget byggdes det maffiga Alexandersbatteriet på Skanslandet som ett bevis på Rysslands militära makt. Rysslands förändrade utrikespolitik och den snabba utvecklingen av vapenteknologin syntes snart på Alexandersbatteriet. Till en början var kanonerna placerade i kasematter, det vill säga täckta konstruktioner som klarade beskjutning. De flyttades dock till toppen av en vall redan på 1870-talet. Kasematterna murades upp som utrymmen för manskap och lagring och tegelväggarna täcktes med tjocka sandvallar.
År 1906 nådde de första efterdyningarna efter den ryska revolutionen Helsingfors skärgård. Revolutionärerna erövrade Skanslandet och Kungsholmen. De besköt framgångsrikt Sveaborg från Kungsholmen. Explosionen i Kungsholmens krutlager och beskjutningen av den ryska flottan vände dock revolutionärernas segerrika situation till panisk förskräckelse och nederlag. I sammandrabbningen dog tiotals personer, en del av dem avrättades efter striderna.
Skanslandets lotsar fick dock Lotshuset som blev klart år 1878, dit de fick order om att flytta in. År 1910 bestämdes det att lotsarnas nya boplats skulle vara Vrakholmen, men då det var brist på utrymme där stannade även några kvar på Skanslandet. De sista lotsarna flyttade från Skanslandet först i början av 1920-talet.
Under första världskriget moderniserades Skanslandets batterier och gjordes i betong och en krutkällare byggdes i mitten av ön. Under första världskriget uppfördes en kasern i tegel för officerskåren samt ett antal lagerbyggnader. Skanslandets och Kungsholmens betydelse för Rysslands sjöförsvar började dock vara förbi. Försvaret koncentrerade sig istället på havet: ryssarna började befästa Helsingfors ytterskärgård, som exempelvis Mjölö, Torra Mjölö, Gråhara och Rysskär.
Självständigheten: Finlands armé och tiden av slumrande tillvaro
Öarnas historia som område för armén fortsatte när Finland blev självständigt 1917. Finlands försvarsmakts vapen förvarades på Skanslandet och Kungsholmen ända fram till de senaste åren. På Skanslandet har man även laddat och underhållit ammunition, torpeder och minor, gjort väderleksobservationer samt lagat gasmasker. Kungsholmen fungerade som sjöbevakningsstation. Under andra världskriget hade man även en tysk luftövervakningsradar, "Raija", på ön.
I Dödsdalen på Skanslandet skedde det en förödande explosionsolycka den 9 juli 1937. Tusentals kilo sprängämnen slungades ut längs med Skanslandet och ända fram till Sveaborg. Trots att öborna flydde för sitt liv omkom åtta personer omedelbart och fyra personer senare på sjukhus. Dessutom blev chefen för stridsmedelsavdelningen på försvarsministeriet, ingenjörsöverste Aleksanteri Huuri, så chockad att han dog cirka en vecka senare. Man vet inte vad som orsakade explosionen. Man tror att det berodde på ovarsam hantering av sprängämnen, men har till och med haft misstankar om sabotage.
Förutom försvarsmaktens verksamhet uppstod det ett särpräglat bostadsområde på Skanslandet där de boende främst var civila som arbetade i statens tjänst. Livligast på bygatan var det på 1950-talet, då det bodde över 300 människor på Skanslandet. Även om ön ligger nära Helsingfors centrum levde öborna ett lantliv. Det var odlingsland och betande djur på ön: exempelvis kaniner, får, hästar och grisar.
Det fanns en folkskola, en butik och en ungdomsförening på Skanslandet på 1950-talet samt bland annat en kör, en teatergrupp och en scoutkår. Ön var en egen hemlig värld för barnen, där de minsta öborna var ute på äventyr delvis utan de vuxnas vetskap. Barnen kastade sten på fönster, letade efter tunneln som enligt rykten skulle leda till Sveaborg och grävde fram sprängämnen – trots att det på den tiden var strängt förbjudet och är strängt förbjudet än idag. Man badade i dammen, hoppade från hopptornet, solade, tvättade och pumpade ut tvättvatten. De sista öborna flyttade från ön år 1996.
De senaste årtiondena har öarna levt en slumrande tillvaro nästan i naturtillstånd. Försvarsmakten meddelade att de gav upp kontrollen över öarna år 2008. År 2013 började Forststyrelsens naturtjänster förbereda inför att öppna öarna för besökare. Det unika naturresmålet öppnades år 2016. Arbetet fortsätter: byggnaderna och grottorna väntar på användare och servicen och säkerheten förbättras.