Tiden för kronans gränsborg mot norr (1604–1651)
Johannes Messenius, Kajaneborgs mest berömda fånge (1616–1635)
Per Brahe, friherredömets hjärta (1650–1681)
Den andra perioden för Kronans borg (1681-1793)
Restaurering av borgruinen (1890–)
Berömda personer från Kajanaland
Tiden för kronans gränsborg mot norr (1604–1651)
Sverige strävade i skiftet av 1500- och 1600-talet efter en förbindelse till Ishavet. Gränsen i norr var obestämd och Olofsborg var Sveriges nordligaste fästning längs den långa gränsen mot Ryssland. Byggnadsarbetet för Kajaneborg inleddes på befallning av kung Karl IX samtidigt som Uleåborgs slott 1604.
Borgen byggdes som skydd för de nordöstra delarna av riket och som ett administrativt centrum. Dess uppgift var inte endast att fungera som ett försvar utan borgen skulle också fungera som rikets bas och hålla utkik mot Ishavet. Borgen utgjorde även en väl bevakad färdväg som förenade vattendragen söder och norr om Ule träsk över den strida Kajana älv.
Borgen togs antagligen i bruk 1610 även om den inte var färdig. Byggandet fortsatte och före 1620 fanns på holmen en stor borg med en längd på 65 alnar (39 m) och med murar på 6 alnar (3,6 m). I vardera ände fanns två utåtriktade kanontorn, rondeller.
Byggnaderna innanför murarna var i trä. Eftersom borgholmen var trång fanns det även ekonomibyggnader på älvens båda stränder. I garnisonen ingick 1618 en kapten, en löjtnant, två vaktmästare och 48 soldater som förbrukade en stor mängd livsmedel och ved. Garnisonens underhåll kom från en närliggande gård, en ladugård, som byggdes 1610 och som förvaltades av slottet.
Byggandet av borgen stagnerade på 1620-talet när riktningen mot Ishavet förlorade i intresse. Under de följande årtiondena genomfördes endast nödvändigt underhåll. Garnisonens bemanning minskades också.
Johannes Messenius, Kajaneborgs mest berömda fånge (1616–1635)
Den avlägset belägna Kajaneborg användes som fängelse under 1620–1640 -talen. Den mest berömda fången var historikern Johannes Messenius.
Johannes Messenius föddes i Sverige 1579 eller 1580. Han studerade i Polen i Braunsbergs jesuitseminarium och blev doktor i Tyskland. Efter sina studier var Messenius verksam som professor i juridik i Uppsala under åren 1609–1613.
Anledningen till domen som föll 1616 var misstanke om landsförräderi och kontakter med det katolska Polen. Han misstänktes även tillhöra en hemlig jesuitorganisation. Familjen följde med honom under strafftiden i Kajana.
På Kajaneborg skrev han sitt huvudverk Scondia Illustrata, det svenska rikets historia. Efter att han blivit befriad från fängelset flyttade han till Uleåborg för att vänta på tillstånd för att få återvända till Sverige. Det kom inget tillstånd och Messenius avled i Uleåborg 1636.
Messenius beskrivning av Kajaneborg
tapahtui se, mitä nyt sanon.
Herra Kaarle antoi loistokkaasti kruunata itsensä
ja rouva Kristiinan, puolisonsa.
Pojasta herra Kustaasta tuli Suomen herttua.
Koska venäläisellä on tapana tehdä hyökkäyksiä
Pohjanmaalle, kuningas Kaarle päättää sitten,
että Pohjanmaalle pitää rakentaa linna.
Näin siis rakennettiin
vähäisellä taidolla Kajaanin linna.
Se on muutaman peninkulman päässä rajasta
matalassa virrassa tahi joessa.
Talvella ja kesällä, kun vaara on suurin,
siellä ei ole vettä syvemmälti kuin
minkä yli pystyy kahlaamaan
polviaan kastelematta.
Näin on tapana käydä jokaisen sadepuron kanssa.
Tämän työn aloittaja oli narri,
ja linnanrakentamisessa lapsi.
Se on kuin Pohjoismylly Tukholmasssa
ja melkein siten tehty.
Siltä se näyttää ja on yhtä suuri.
Kuitenkaan korkea esivalta ei vielä tiedä
yhtään mitään muuta, kuin että se on
voittamaton vaikka sitä piirittäisi
kaksikymmentätuhatta miestä.
Johannes Messenius, Suomen riimikronikka
Redigering och finsk översättning Harry Lönnroth och Martti Linna
Per Brahe, friherredömets hjärta (1650–1681)
Rikets drots greve Per Brahe fick Kajana som sitt friherredöme 1650. Kajana stad grundades 1651 på Per Brahes order. Han gav även order om upprustning av själva borgen. Slottsherren, alltså hopmannen, genomförde dock upprustningen mycket långsamt. Garnisonen var mycket liten på 1650-talet: två vaktmästare, en sergeant samt tio soldater. I och med den nya hopmannen Samuel Lång påbörjades en energisk förnyelse och förstärkning av borgen. Under Långs tid blev garnisonen även dubbelt så stor.
Under Långs era ersattes borgens träbyggnader med stenbyggnader, på sydsidan byggdes ett nytt portvalv, murarna på insidan höjdes i jämnhöjd med yttermuren och bröstvärnet byggdes på ett två famnar (3,6 m) tjockt jordlager. Yttermurarna och rundtornen höjdes också. De var faktiskt så låga att det inte hade varit möjligt att skjuta från dem i borgens omgivning. Pålverket som omgav borgholmen förnyades också under Långs tidsperiod. Syftet med upprustningen var att ha beredskap mot ryssarnas anfall. Efter 1674 minskade arbetet.
Den andra perioden för Kronans borg (1681-1793)
De generösa förläningarna och gåvorna drev den svenska kronan i svår ekonomisk kris. Räddningen erbjöds av reduktion, det vill säga att förläningarna togs tillbaka av kronan. Kajaneborg stod åter under kronans förvaltning 1681.
I kronans ögon verkade borgen både ålderdomlig och onödig och det fanns till och med tankar att lägga ner den. Sist och slutligen stängdes inte borgens portar men garnisonen minskades till minsta möjliga. När kriget hotade tvingades bönderna i Paltamo och Sotkamo att skicka 150 män tillsammans med stadens borgargarde till borgens förstärkning.
Vardagen i borgen var till en början lugn. Det stora nordiska kriget bröt ut 1700 men effekterna av det nådde till en början inte ända upp till Kajana. Situationen i Kajanaland lugnades 1703 av freden som slöts med karelarna på andra sidan om gränsen. Freden avbröts den 13 mars 1712 när karelarna och ryssarna anföll staden Kajana. Efter att de bränt och rövat en del av staden retirerade fienden.
Ryssarna ockuperade hela södra Finland 1714. Kajana som var belägen bakom svårgenomtränglig terräng fick vara i lugn och ro en längre tid. Denna tid användes för att rusta borgen inför de förväntade anfallen. Övre delen av borgens båda torn revs och istället byggdes kanonbatterier. Som skydd för borgmurarna samlades ett stort torvlager. Totalt byggdes sju kanonbatterier: batterierna i det östra tornet kallades Ulrika och Hessen Cassel, batterierna i det västra tornet Carolus och Gloria, vid porten mot staden sköttes försvaret av Armfelt, och på den nordostliga porten Clerck. Det sjunde batteriet Victoria var på det s.k. tornet Tauhanen. Uppströms från borgholmen samlades hinder av sten och spanska ryttare. Även resten av staden brändes för att inte utgöra ett skydd för fienden.
1715 närmade sig ryssarna borgen två gånger med en liten trupp. Borgens försvarare kunde hålla stånd mot fienden dessa gånger och ryssarna måste retirera. Borgen var då svenskarnas enda bas i Finland.
I januari 1716 närmade sig en stor rysk trupp borgen. Enligt sägen var det cirka 4000 ryssar. De påbörjade en systematisk belägring av slottet genom att bygga vallar och kanonbatterier på båda sidor om älven. Borgen och dess garnison på cirka 50 man utsattes för kontinuerlig kanonskjutning natt och dag. Detta pågick över en månad. Eftersom belägringen blev långvarig sinade proviant-, ved- och ammunitionsförråden. I en situation som verkade hopplös kom borgens försvarare överens om att kapitulera och öppnade portarna den 24 februari 1716. Försvararna hade lovats fri lejd men det tillät ryssarna inte utan alla togs till fånga och fördes till Ryssland. Ryssarna tömde själva borgen och när de lämnade borgen sprängde de den med krut som försvararna lämnat kvar.
Efter det stora nordiska kriget påbörjades återuppbyggnaden av Kajaneborg men återuppbyggnadsarbetet hade inte hög prioritet i ett krigshärjat rike. Borgen reparerades långsamt och småningom avslutades reparationsåtgärderna. 1793 gavs fästningen upp helt och hållet. Kajaneborg förlorade sin strategiska betydelse 1809 då Finland blev ett autonomt furstendöme under Ryssland och sålunda en del av Ryssland.
Även om användningen av borgen upphörde kvarstod borgholmens betydelse som färdväg över Ule älvs vattendrag. Sedan början av 1600-talet har en väg som gick genom borgen och portarna passerat över älven. På så sätt passerade alla besökare alltid först borgen och senare borgruinen. Den fallfärdiga bron förnyades på 1840-talet och genomgick en grundlig renovering 1886. Den nuvarande betongbron som går över ruinen byggdes 1937.
Restaurering av borgruinen (1890–)
Det första restaureringsarbetet av borgruinen (1890–1911)
Borgruinen var försjunken i en törnrosasömn och förföll småningom allt mer. Den var täckt av spåren från sprängningen 1716 med ett flera meter tjockt lager av jord- och stenmaterial trots att lokalbefolkningen hämtade stenmaterial från ruinen till sina byggnader. I slutet av 1800-talet väcktes en rädsla att borgens väggar skulle ha rasat i älven.
Det första restaureringsarbetet gjordes under åren 1890–1892. Då reparerades bland annat sådant som rasat och ruinerna gjordes lägre. Det västra tornet tömdes på jord. Under restaureringsarbetet togs hundratals metallföremål till vara. Restaureringsarbetena fortsattes under 1910–1911.
Första utgrävningen av borgruinen 1937
Den ökade biltrafiken inom samhället ledde till utgrävningen av Kajaneborg. Träbron som ledde över ruinen var för smal och i alltför dåligt skick för biltrafik. I samband med grundarbetet för den nya bron i armerad betong 1936 hittades bland annat bitar av marmortavlor som Per Brahe sänt till borgen. Detta väckte ett stort allmänt intresse och ledde till att restaureringsarbetet påbörjades sommaren 1937.
I samband med utgrävningarna avlägsnades metertjocka jord- och stenlager. I samband med avlägsnandet av jord togs cirka 1800 fynd till vara, i främsta hand metallföremål såsom nycklar, beslag och gångjärn.
I samband med restaureringsarbetena reparerades och höjdes borgens murar. Tegelreparationerna som gjordes under åren 1890–1892 ersattes med gråsten. Borgens bottenritning bearbetades för att motsvara bottenritningen från 1600-talet.
Kontinuerligt underhåll
I borgen görs fortfarande regelbundna skadekartläggningar och reparationerna planeras utgående från dessa.
Berömda personer från Kajanaland
Kajaneborgs ruiner och de på båda sidorna omgivande kraftiga forsarna inspirerade finländska kulturpersonligheter redan under 1800-talet. Statyer av både Eino Leino och Elias Lönnrot som står i strandparken bredvid borgen påminner om denna tid.
Elias Lönnrot (1802–1884) verkade som distriktsläkare i Kajana och genomförde sina diktinsamlingsresor från Kajana. Av dessa föddes nationaleposet Kalevala. Han besöktes av ett stort antal berömda gäster. Till exempel beskrev den ryska professorn Jakov Grot dessa regioner i sin resebok. En annan av Lönnrots gäster, Zacharias Topelius beskrev Kajaneborg i sitt verk Fältskärens berättelser (1851–1857), Finland framstäldt i teckningar (1845–1852) och Boken om vårt land (1875).
Författarbanan för Kajanas egen son Eino Leino (ursprungligen Lönnbohm) började med dikten "Kajaanin linna" (kainuuneinoleinoseura.fi, på finska), som han uppförde som 12-åring i en fest i nationell anda 1890. Samma år publicerades dikten i Hämeen Sanomat.