Aulangonjärvi och Aulangonvuori
Aulangonjärvi är det viktigaste vattendraget i naturskyddsområdet. Den snördes av till en separat sjö mellan 1819 och 1924, när vattennivån i Vanajavesi (på svenska också Vånå sjö) sänktes med ett par meter. De gamla parkskogarna som omger Aulangonjärvi och huvuddelen av sjöns stränder är obebyggda. Aulangonjärvi utgör Aulanko naturskyddsområdes östra gräns.
Från sjöns strand reser sig det storslagna och steniga berget Aulangonvuori, vars höjd över havet är cirka 150 meter och över Aulangonjärvi cirka 70 meter. Enligt lagen om fornminnen (295/1963) är Aulangonvuori en fredad fast fornlämning, det vill säga en fornborg från järnåldern. Aulanko borgberg har en gång i tiden ingått i kedjan av berg med vårdkasar och fornborgar i Tavastland och Birkaland. Från Aulangonvuori har man utsikt över Aulangonjärvi, men också över Vånådalens nationallandskap.
Vånådalens nationallandskap
Vånådalen är en av de 27 landskapshelheter som utsetts till nationallandskap i Finland. De områden som bäst representerar vårt lands natur- och kulturdrag har utsetts till nationallandskap.
Aulanko är en väsentlig del av Vånådalens nationallandskap och nationellt sett ett värdefullt landskapsområde. Redan över ett sekel har man från Aulankovuori utsiktstorn har man kunnat beundra sjön Aulankojärvis lummiga östra strand redan under ett århundrade. Det vildmarksartade och skogbevuxna landskap som öppnar sig från utsiktstornet har alltid fängslat och inspirerat konstnärer. Man förmodar att det var just dessa landskap, på sin födelseort, som Sibelius hade i tankarna då han tonsatte Finlandia. I Vånådalens landskap har, förutom Sibelius, även andra stora kulturpersoner såsom Axel Gallen-Kallela och Eino Leino trivts.
Naturen och kulturen sammanlänkade i landskapet
Nationallandskapets kärnområde är Vånådalen med sina vikar, klippholmar och uddar. En viktig del av nationallandskapet utgörs av dess rika kulturarv. Ända från förhistorisk tid har här funnits bosättning och jordbruk, vilket har satt sin prägel på landskapet: historisk markanvändning med mångsidiga åker- och ängsplättar samt traditionella boningshus syns ännu i landskapet.
Vånådalen är full av historia. Herrgårdsmiljöerna med sina parker och trädgårdar, den medeltida Heliga Korsets Kyrka i Hattula samt förstås Tavastehus slott berättar om gångna århundraden. Heliga Korsets Kyrka murades på 1300-talet vid samma tidpunkt som Tavastehus slotts tegelmurar. Ursprungligen byggdes det i gråsten uppförda slottet som skydd för Tavastland och den övriga delen av riket i slutet av 1200-talet. Heliga Korsets kyrka var för sin del under den katolska tiden en av vårt lands viktigaste pilgrimskyrkor.
Vykortslandskap
I sin avhandling Teräslintu ja lumpeenkukka (1997) granskar och tolkar fotografen Taneli Eskola hur fotografier som tagits från Aulanko har förändrats genom tiderna. Undersökningen visar hur den finländska landskapsidentiteten har vuxit fram, samt hur turistkulturen har förändrats. I undersökningen lindas turismen och fotograferingen in i varandra.
I början av 1900-talet var Aulanko en viktig del av Finlandsbilden. Aulanko fanns ofta avbildad på vykort, i bildverk över Finland samt t.o.m. i filmer. Vanligtvis avbildades mest vackra landskap, men även mera dramatiska infallsvinklar fanns: under krigsåren gav Lotta Svärd-organisationen ut ett vykort, där en ung lotta, med uppgift inom luftbevakningen, genom kikaren spanar mot horisonten uppifrån Aulankotornet. Det är en stark känsla i bilden. Nationella symboler var det välbekanta, vackra landskapet med sin harmoni samt den vaksamma vakten.
Trädplanteringarna från förra århundradet frodas
Aulanko-området hör till det södra barrskogsbältet, där karga och bördiga skogstyper varierar. Naturen i Aulanko är ändå exceptionellt frodig och på området finns nästan alla arter av ädelträd som förekommer i naturligt tillstånd i Finland. Även områdets buskflora är av naturen artrik. Det mest iögonenfallande särdraget är ändå de mäktiga granskogarna.
Förutom jordmånens frodighet berikas floran i Aulanko naturskyddsområde av planteringarna som gjordes i början av förra århundradet. Det finns sammanlagt över 140 olika arter av buskar och träd i Aulanko. Till områdets specialiteter hör bestånden av utländska trädarter och masurbjörksbestånden. Även rönnbeståndet som uppkommit naturligt i Ruusulaakso är sällsynt, eftersom rönnen sällan i Finland bildar rena bestånd. Av de planterade träden har särskilt ädelgranarna, lärkträden, douglas-granarna, lindarna, lönnarna, askarna och almarna bevarats bäst. Av de planterade prydnadsbuskarna i området frodas till exempel blåtry.
De krävande växtarter som trivs i lundar och på lundartade moar samt rikligt med ört- och gräsväxter är typiska för undervegetationen i Aulanko. I naturskyddsområdet växer skogsalpklocka, en sällsynt och sällan noterad främmande art, som en gång i tiden har kommit till Aulanko med trädplantor som importerats från Mellaneuropa. Havet av vit- och blåsippor som blommar på våren torde däremot ingen besökare undgå att lägga märke till – sipporna bildar så stora enhetliga vita och blå mattor i området.
Även naturen som omger naturskyddsområdet är frodig. Där växer det bl.a. den sällsynta och fredade vresalmen samt nipsippa.
Hackspettars trumvirvlar, ugglors hoande
Aulankos lummiga natur erbjuder många arter varierande habitat. Till områdets fågelfauna hör bland annat mindre hackspett, spillkråka, gråspett, slaguggla, kattuggla, trädkrypare, kungsfågel och flera olika mesar, som ger liv åt landskapet också vintertid. Hotade fågelarter som förekommer i Aulanko är tretåig hackspett, lärkfalk och storlom, som häckar vid Aulangonjärvi och vilar här under flyttningen. I Svandammen och Skogssjön trivs bland annat gräsand, knipa och flera måsarter, av vilka den talrikaste är skrattmåsen.
Utöver den mångsidiga fågelfaunan förekommer också alla de vanligaste däggdjuren i Finlands natur i Aulanko – här skuttar ekorrar, skogsharar, fältharar och till och med vitsvanshjortar omkring. I skogen hittar du spår av till exempel fladdermöss, vesslor, hermeliner, mårdar och mårdhundar – grävling och räv bygger till och med bo i Aulanko. I närområdena har också gjorts observationer av flygekorre.
Sällsynta fjärilsarter som förekommer i Aulanko är trolldruvemätaren som lever på trolldruvan samt sällsynta skalbaggar till exempel halvknäpparen Eucnemis capucina och blå lövbock.
Aulanko tujaskog
Tujaskogen i Aulanko naturskyddsområde är en av pärlorna i området. I skogen av vanlig tuja och jättetuja råder det en dunkel och sagolik stämning. De största av dessa tujor, som förekommer naturligt i Nordamerika, har fått växa i fred i området i närmare hundra år. De stora och frodiga grenarna ger effektivt skugga under soliga dagar. Bristen på ljus och tujornas sura barrförna hindrar nästan all undervegetation från att växa och även i varmt sommarväder är det mycket svalt i skogen.
Till den friskt doftande tujaskogen leder spångar som startar från Ruusulaakso, under vilka det i synnerhet om våren porlar en bäck som har sin början i Metsälampi. I tujaskogen får vandrare många fina sinnesupplevelser.
Stormfällen bidrar till naturens mångfald
Under årens lopp har flera stormar dragit fram över Aulanko och fällt många träd. Vindfällena är värdefulla habitat för tusentals skogsarter som trivs i murkna träd, så de har lämnats kvar i naturskyddsområdets skogar i naturtillstånd för att berika mångfalden. I dessa stormhärjade områden får skogen växa på nytt på naturlig väg.
Exempelvis i november 2001 härjade stormen Janika naturskyddsområdet, fällde flera träd och till och med en hel skogsdunge. Man ser spåren efter stormen fortfarande på området.