Tidigare hade Bottenviken och dess holmar och öar stor betydelse för lokalbefolkningens uppehälle: stränderna och holmarna användes för bete och slåtter, fiskefärderna var långa och fiskebastur byggdes också på holmar på långt avstånd från hemstranden. I kustvattnen fiskades lax, som då steg upp i Ule älv och Ijo älv.
Då industri började dyka upp på kusten, fick människorna på området tillfälle att också arbeta inom förädling och transport av virke samt stuveriarbete. Det finns färgstarka skildringar av dessa arbetsgemenskaper, som man kan läsa om t.ex. i holmen Röyttäs historia. Nuförtiden ser man nog oftare skidåkare, båtfolk, sommargäster, fritidsfiskare och snöskotrar på Bottenviken än trålare och oceanfartyg.
Spår av sjöfart
Holmen Röyttäs historia präglas av sjöfart och stuveriverksamhet. På stranden, men också uppe på holmen, finns det rester av gamla vågbrytare byggda av sten. Den tidigare lotsstationen med gårdsbyggnader ägs nuförtiden av Forststyrelsen. Verksamheten vid lotsstationen var som aktivast vid sekelskiftet 1800-1900. På Röyttä finns det också minnen från segelskeppens tidsålder, t.ex. barlastfält, på vilka man tippade den jord som segelskeppen hade haft ombord som tyngd ombord.
På öar längre ut till havs finns det gamla byggnader efter fiskebaser. I deras närhet finns numera olika serviceanläggningar för friluftsfolk.
På skäret Laitakari utanför Uleåborg finns en gammal, röd träbåk. Båkarna, som byggdes av sten eller trä, var de viktigaste sjömärkena under segelfartygens tid, och Laitakari båk visade sjöfararna början av farleden och lotsstationens position. På andra öar, såsom Härkäletto, Krunnit och Kriisi, finns det fyrar från början av förra seklet.
