Naturen vid Bottenvikens öar och holmar

Bottenviken och dess holmar och öar samt kust är en särpräglad miljö, där landytan kontinuerligt stiger genom landhöjning och det hela tiden uppstår nytt land. Öarna och skären har stigit ur havet för inte så länge sedan. På 1870-talet till exempel bestod Röyttä i Ijo av tre olika holmar. På samma ställe fanns det för 600 år sedan bara grynnor och öppet hav.

Vattenområdena vid kusten är steniga, sandbottnade och grunda. Det havsområde som sträcker sig 45 km ut från Uleåborg har ett medeldjup på under tio meter. Floran och faunan på området påverkas av de föränderliga naturförhållandena till havs: de stora variationerna i vattenståndet, de starka land- och havsvindarna, regnmängderna, som är mindre än i inlandet, samt de stränga isförhållandena.

Öarna längre ut till havs ligger glest och är låga och trädlösa. En del är bara grund som just stigit ur havet. De steniga öarna i det kyliga klimatet påminner som miljö om Lappland, vilket avspeglar sig t.ex. i fågelfaunan. Holmarna närmare kusten uppvisar större variationsrikedom, och består av bl.a. frodiga strandskogar, strandlundar och skogar som tidigare användes som skogsbeten.

Växter på de föränderliga stränderna

I Bottenvikens skärgård finns det flera representativa havsstrandängar, lundartade områden, sand- och stenstränder och dynområden. Stränderna är i ständig förändring, för landet stiger hela tiden sakta men säkert. Växtlighetens successionsförlopp är i stora drag följande: havsstrandäng - buskzon - alskogszon - björkdominerad lövskog - moskog. När ny strand blottas ur havet, tar det minst ett halvt sekel innan det växer alskog på det stället. Skogarna på somliga holmar har fått utvecklas i fred ända sedan sin uppkomst. Som exempel kan nämnas de fina skogarna på holmen Röyttä, som i dag är lövträdsdominerade och innehåller rikligt med död ved.

I holmarnas växtlighet ingår också många kulturväxter, för holmarna har ända sedan de steg ur havet påverkats av mänsklig verksamhet. Holmarna Röyttä och Satakari, liksom också många andra holmar nära fastlandet, fick förr i tiden fungera som betes- och ängsmarker. På Röyttä finns det fortfarande parkartade, gamla betesskogar och torrängar med smultron. På Satakari finns det frodiga strandlundar, som fått sitt näringstillskott med slam som havet sköljt i land. I dessa skogar växer bl.a. röda vinbär, hässlebrodd, trollbär, liljekonvalj, skogsnäva, lundgröe, skogsbräken, hundviol och smultron. Lundar med klibbal och älgört är också typiska för holmarna på området.

De särpräglade arter som förekommer endast på ett geografiskt begränsat område är ett värdefullt inslag i floran på Bottenvikens öar. På området förekommer alla Bottenvikens endemiska arter: bottenhavsmalört, småsvalting, gultåtel och strandögontröst. Vid Bottenviken påträffas därtill strandviva, som växer endast vid Östersjön, Norra Ishavet och Vita havet. Övriga vackert blommande arter som har en liknande utbredning som den lilablommiga strandvivan är strandvial, grönlandsgåsört och strandglim.

Skärgårdens djurliv

Största delen av djuren på Bottenvikens holmar, öar och stränder lever också i skogar, på öppna marker eller vid sötvatten i inlandet. På området förekommer få egentliga havsarter, med undantag av gråsäl, skräntärna och tordmule. Man kan också få syn på östersjövikare vid kusten.

I lövskogarna på holmarna trivs många däggdjur. Älgar rör sig under somrarna mellan holmarna, och på de största skogsklädda holmarna håller älgar till året runt. Harar på jakt efter mat söker sig till och med till de yttersta öarna på vintern. Vattensork finns lite överallt i skärgården, men på de yttersta öarna finns nästan inga landdäggdjur.

Undervattensliv

I de vassrika havsvikarna lever löja och mört, som båda kan producera enorma mängder yngel. På sandbottnade grunda ställen förekommer de små arterna sandstubb och kusttobis. På havsområdet kan man fiska abborre, gädda, sik och den mer krävande arten havsöring och till och med lax.

Rik fågelfauna

Många nordliga arter är typiska på området. Som exempel kan nämnas blåhake och alfågel, som bägge häckar på öar i Bottenviken. Å andra sidan trivs sydliga arter i strandlundarna och de frodigare havsvikarna. De allmännaste sjöfåglarna på området är de samma som i inlandet. Mer sällsynta sjöfåglar på öarna är däremot salskrake, sjöorre, ejder, gravand och bergand samt den hotade arten svärta.

Typiska häckande vadare på området är roskarl på små skär i yttre skärgården, samt rödbena, storspov, drillsnäppa och brushane på strandängar. Även den livliga arten smalnäbbad simsnäppa lever på strandmader på området. De hotade arterna mosnäppa och större strandpipare har gått starkt tillbaka, för att strandbetet upphört men också för att friluftslivet blivit livligare. De talrikaste representanterna för måsfåglar är skrattmås och för tärnorna fisktärna och silvertärna.

Lövskogen på Röyttä är ett paradis speciellt för hackspettar. Lövskogarna är i naturtillstånd och innehåller rikligt med död ved, som hackspettarna behöver. På holmen häckar förutom den allmänna arten större hackspett också tretåig hackspett och mindre hackspett. En vinter har man också påträffat vår mest hotade hackspett vitryggig hackspett på holmen. I frodiga strandlundar kan man få höra trädgårdssångarens mjuka, klara pladdrande sång och koltrastens vemodiga flöjtande.