Elimyssalo är ett avsides beläget och vildmarkslikt område på vattendelaren i gränsregionen. Med tanke på dess storlek kan man inte kalla området för vildmark, eftersom sädgåsen flyger över området på fem minuter. I Elimyssalo kan man dock uppleva vildmarkskänslan.
Skog och myr om vartannat
Skogarna i Elimyssalo är gamla. Förr i tiden har man gjort blädningshyggen där man fällt enstaka träd. Det finns endast ett fåtal områden som förblivit i naturtillstånd. Skogarna har dock utvecklats enligt naturens kretslopp under de senaste 50 åren och nuförtiden har de olika struktur.
Den mest typiska skogen i Elimyssalo utgörs av cirka 150-årig tallskog där inslaget av gran ökar. På sluttningarna kan det finnas grandominerande ställen och där det också ofta finns asp och björk. På några enstaka ställen, mest vid kanterna av myrar, förekommer också stora gammeltallar, samt sporadiskt torrfuror. Det finns rikligt med myrskogar och grankärr.
Området är ganska jämnt till ytstrukturen och myrarna utgör en ansenlig del av landskapet. En stor del av arealen består av vidsträckta och mångsidiga myrkomplex. Roninsuo, Elimyssuo och Hanhipuronkorpi utgör värdefulla naturskyddsobjekt med sina vidsträckta mossar, vattendrag, olika försumpningsfaser och övergångszoner. I Elimyssalo finns även flera myrtjärnar. De mest betydande sjöarna är Elimysjärvi och Saari-Kiekki.
Levävaaras träskmiljö har återställts i projektet "Naturliga skogar och träskmarker i Koillismaa och Kainuu -gröna zonen"som stöds av EU: s naturfonds 2004-2008.
Längs leden som går till Levävaara kan man tydligt se hur man täppt till diken och fällt det tvinvuxna trädbeståndet som vuxit upp efter dikningen för att återställa myren i sitt naturliga tillstånd.
Vildmarkens invånare
Elimyssalo är känt för sin rikliga fauna. En tyst vandrare kan under försommaren få syn på en skogsvildrensko med kalv som betar på myren, vilket är en oförglömlig upplevelse. Sädgäss och tranor häckar på myrarna och ett svanpar vid Elimysjärvi. Från skärmskyddet vid Saunaniemi kan man upptäcka en simmande bäver eller bisamråtta, och under de stora asparna i Härkövaara kan man få syn på spillning från flygekorrar.
I Elimyssalo trivs både sydliga och nordliga arter av näbbmus och sork. Allmänna är också hare, ekorre, räv, utter och mård. Alla stora rovdjur såsom björn, järv, varg och lo har hittat sin plats i Elimyssalo.
Fågelbeståndet består av arter som är typiska för gamla skogar, myrar och vattendrag. Det finns ett betydande inslag av rovfåglar. Det gamla trädbeståndet, hålor i torrfuror samt höga stubbar erbjuder goda förutsättningar för insektsätande hålbyggare, såsom hackspettar och mesar. De allmännaste fåglarna är bofink, bergfink, lövsångare och grönsiska. Typiska arter för gamla skogar är bl.a. tjäder, sparvuggla, lappuggla och spillkråka.
Man kan också få höra berguvens hoande. Även järpe och dalripa trivs i området. Lavskrikan som förekommer i nordliga delar av landet kan göra vandraren sällskap vid eldplatsen. Ibland kan man även ha tur att få syn på brun glada och blåstjärt. Ladusvalan har inte lämnat Levävaara trots att huset blev öde redan på 1960-talet.
Skogsvildren
I symbolen för finsk-ryska Vänskapens naturskyddsområde finns en skogsvildren. Två-språkig logo symboliserar vänskap och samarbete mellan två länder till fromma för naturskyddet. Ett av huvudsyftena för Vänskapens naturskyddsområde är att skydda skogsvildrenen och dess levnadsmiljö och därför är skogsvildrenen ett självskrivet djur för symbolen.
I början av 1900-talet utrotades skogsvildrenen genom jakt i Finland. I slutet av 1950-talet gjorde man de första observationerna av dess återkomst just i Elimyssalo. Numera vandrar skogsvildrenen omkring i nästan hela Kuhmo och till och med utanför dess gränser. År 2000 stammen utgjordes av cirka 1700 individer, men nuförtiden är det mycket mindre igen. På 1970-talet skogsvildren har utplanterats från Kuhmo till Suomenselkä, där det idag finns en stark stamm.
Det är svårt att skilja på skogsvildren och vanlig ren. Skogsvildrenen är i allmänhet litet större än renen, den har längre ben och dess horn står mera upprätt. För att trygga artens renrasighet har man uppfört ett cirka 90 km långt renstängsel på gränsen mellan Kuhmo och Suomussalmi.
Elimyssalo restaurerades
De naturskyddsområden som hör till Vänskapens park dvs. Elimyssalo, Lentua, Iso-Palonen och Maariansärkät, Juortanansalo och Lapinsuo ingick i det Life-finansierade projektet Naturskogar och myrar inom Gröna bältet i Koillismaa och Kajanaland, vars syfte var att restaurera bl.a. skogar och myrar i Kajanaland på sammanlagt 13 olika naturskyddsområden. I Elimyssaloområdet har man i början av år 2006 påbörjat åtgärder i syfte att återställa skogar och myrar.
