Spår av människan
I Elimyssalo finns två ödehemman som anlagts på 1800-talet, Levävaara och Latvavaara, som båda representerar det för Kajanaland typiska att bosättningen är belägen på skogshöjder. Båda har varit kronotorp men i huvudsak har invånarna försörjt sig på jakt och fiske, tjärbränning, svedjebruk och boskapsskötsel. I skogarna i omgivningen syns spår efter människors verksamhet. Båda gårdarna blev öde på 1960-talet.
Byggnaderna och gårdstunet i Levävaara och Latvavaara har återställts i samma skick som de hade på 1950-talet för att berätta om hurdant livet var på ensliga ödehemman. Man har tidvis också hävdat gårdstunet.
- Läs mer om torpens olika skeden
Även i Elimyssalo har jakten på skogsvildren utgjort en viktig del av levebrödet. "Levä-gubben" Tuomas Haverinen var en känd skogsvildrensjägare.
Naturskyddshistoria
En del av områdena i Elimyssalo var privatägda ända fram till 1970-talet. Forststyrelsen köpte Levävaara gård år 1973. Redan föregående år fredades 30 km² av Elimyssalos kärnområde för att skydda skogsvildrenen.
Elimysjärvi naturvårdsskog avsattes år 1977. I samband med inrättande av Vänskapens park år 1990 utvidgades naturvårdsskogen som inrättades som Elimyssalo naturskyddsområde.
I skyddsprogrammet för gamla skogar föreslår man att införliva nya områden med Elimyssalo naturskyddsområde, varvid områdets totala areal ökar till 92 km².
Minnen av fånsgstgropar för skogsvildren
Fångstgrop, spjut och bössä
Den tidigaste formen av skogsvildrensjakt var jakt med fångstgropar. På bottnen av en grävd grop sattes vassa störar vars spets ofta härdades genom att förkola dess yta i eld. Gropen täcktes med kvistar, barr och förna för att skogsvildrenen inte skulle märka gropen. Ofta byggde man även fångstarmar, ett gärde av slanor, som ledde skogsvildrenarna mot gropen.
Fångstgroparna grävdes längs skogsvildrenarnas stråk. Idag finns det spår av groparna i form av fördjupningar. Dessa finns främst högst uppe på smala åsar, på smala näs och längs mineraljordsstrimmor som går genom myrar.
Skogsvildrensjakt pä skidor
De tidigaste vapnen som användes under jakten på vintern var båge och spjut. Senare användes stora och tunga renbössor.
I Kajanaland har jakten på skogsvildren utförts av endast några karlar och den har främst infallit på hösten eller vintern. Då det var kallt var det lätt att hålla köttet färskt för saltning och basturökning. Man jagade skogsvildren även på vårvintern eftersom drevet underlättades av skare och köttet kunde torkas i vinden och solen.
Grunden för årscykeln i samebyarna
Jakten på skogsvildren reglerade människornas årscykel ännu så sent som på 1600-talet. Under vintern bodde i synnerhet människor från östsamiska byar i gemensamma vinterbyar men på våren flyttade man med familjerna till sina sommarvisten för fiske, bärplockning och sommarjakt. Människorna i vinterbyn jagade skogsvildren tillsammans. Ibland deltog människor från flera byar i jakten. Sällskapsjakten fortsatte så länge det fanns skogsvildrenar kvar att jaga.
Höst, vinter- och vårjakt
Den första sällskapsjakten infann sig i september före skogsvildrenens brunsttid. Då jagades rentjurar eftersom de har rikligt med mag- och ryggfett före brunsttiden.
På vårvintern då skarföret började var det dags för nästa sällskapsjakt. Då åkte man skidor i grupp efter skogsvildrenar som rörde sig i hjordar. På vårvintern kunde fångsterna vara goda ifall det varit bra skidföre.
Den tredje sällskapsjakten anordnades i slutet av vårvintern. Då jagades skogvildrenarna på fjällen. Största delen av vårfångsten torkades. Vid fjälljakten drev man skogsvildrenar som försökte fly upp till fjället mot de skyttar som redan väntade på dem där. Ofta användes även renar och ackjor för att driva skogsvildrenarna till skyttarna.