I Satakunda levde man i slutet av järnåldern den s.k fångstperioden. Man fick sin utkomst av åkerodling, svedjebruk, boskapsskötsel och fiske. Jakt och fiske idkades vid husvisa jaktplatser, som ofta låg tämligen långt borta från den egentliga sätesgåden. Man begav sig iväg på jakt några gånger i året; vid jaktpörtena skaffade man tilläggsföda genom att fiska och jaga. Jakten gav förutom vilt även pälsar för skattebetalning och handel.
Förr i tiden färdades man ofta längs vattenvägar, roende på sommaren och skidande på vintern. Också åsarna som uppkommit som följd av istiden bildade naturliga färdvägar.
Hämeenkangasvägen
Förr i tiden gick det ett gammalt huvudstråk längs Hämeenkangas "från Finland till Österbotten". Vägen, som var känd under namnet Hämeenkangasvägen eller Kyrönkangasvägen, var tidigare en av rikets huvudvägar och om sommaren den enda rutten från Tavastehus till Vasa. Om vintern använde man den rakare vintervägen över Kyrönjärvi.
Man tror att de första färdemännen rörde sig i trakten redan på stenåldern, eftersom de lättframkomliga åsryggarna var naturliga färdvägar. Den egentliga vägen uppkom ändå först på medeltiden till följd av jaktfärderna. Jägarna och nybyggarna började färdas i trakten och det bildades snabbt en stig i åsterrängen dit även följande vandrare naturligt styrdes. Med tiden blev stigen en väg, då man började färdas längs den med hästar och hjullösa draganordningar d.v.s. släpbårar.
Under Sveriges stormaktsperiod på 1600-talet rustades Hämeenkangasvägen upp för kronans behov. Vägen användes sommartid av såväl skatteuppbörds- och postmännen som statens tjänstemän från Åbo och Tavastehus till Vasa. Vägnätet behövdes också för krigföring. Man har färdats längs Hämeenkangasvägen under såväl klubbekriget, Stora ofreden som under Finlands krig. Hämeenkangasvägen var i livligast bruk på 1630 - 1680-talen.
Avstånden var långa, så det behövdes värdshus längs vägen där man kunde vila upp och få skjuts till följande ställe. Vägens sevärdheter och etappmål var bl.a. Uhrilähde och Kungskällan samt Niinisalos gästgiveri.
De mest berömda färdmännen på vägen var kungar. Gustav II Adolf färdades på Kyrönkangas vinterväg år 1626 då han återvände från Narva till Sverige och Adolf Fredrik färdades på sommarvägen år 1752 då han var på Eriksgata i Finland. Adolf Fredrik stannade för att vila vid en källa, som alltsedan dess har kallats Kungskällan.
Hämeenkangasvägens betydelse minskade då vägnätet så småningom utvecklades. En av orsakerna anses vara bl.a. ombyggnaden och uträtningen av rutten mellan Björneborg och Vasa, som var känd som strandvägen, i skiftet av 1700- och 1800-talen. Den gamla Hämeenkangasvägen är ändå fortfarande i bruk. Livligast är användningen av avsnittet Vatula - Kungskällan - Viidentienristeys.