Stenrösen från järnåldern
Harolaområdet och hela Eura kommun har varit föremål för aktiv mänsklig verksamhet ända sedan förhistorisk tid. Det fanns bosättning i Eura redan under stenåldern. På Harolaområdet förekom det eventuellt under tidig järnålder järnproduktion, i vilken man utnyttjade järnmalm som lyfts från Pyhäjärvis botten. De egendomliga stenhögar som man än idag påträffar i Harola kan hänga ihop med tidig järnbrytning. Den första skriftliga uppgiften om Harolas stenrösen är från slutet av 1800-talet. Euras dåvarande kyrkoherde skildrar "stenrösen, av vilka 10 står som placerade i ordningsföljd".
I dag känner man till 690 stenrösen och tre vallartade stenrösen i Harola. Största delen av rösena ligger på det forntida gravfältet. Huvudparten av högarna är runda eller avlånga till formen. De har en oftast en diameter på fyra till sex meter. I mitten av flera rösen finns det en större sten kring vilken mindre stenar har placerats. En del av stenrösena tycks inte ha någon klar struktur alls.
Vad är stenrösena för något?
Stenrösena undersöktes vid arkeologiska utgrävningar på 1950-talet, då man öppnade 18 rösen. Man hittade rikligt med lerkärlsbitar, slagg och slipstenar samt djurben och djurtänder. Eftersom man inte hittade människoben, kan man inte anta att alla rösena skulle ha varit gravrösen. En del av rösena var eventuellt offerrösen, andra åter odlingsrösen, som gjorts i samband med svedjebränning och röjning. Bland rösen finns också grunder till byggnader. Det är inte heller uteslutet att det skulle finnas gravrösen på området. Det verkar på basis av lerkärlsbitarna och rösenas byggnad som om rösena hänför sig till tidig järnålder, ca 500 fKr - 500 eKr. Harola stenrösefält är ett av de enhetligaste och mest representativa stenröseområdena i Finland, varför det räknas till de nationellt värdefullaste fornlämningarna i vårt land.
Från torp till naturskyddsområde
Harolaområdets namn har sitt ursprung i Harola torp, som fanns på området ännu i början av 1900-talet. Torparen röjde och odlade åkrar på Pyhäjärvis strand. Torpets omgivning användes som betesmark. Under krigsåren förstördes torpet och senare upphörde också odlingen och betet. På 1960-talet beskogades strandåkrarna, och i Harola byggdes på uppdrag av A. Ahlström Oy boningshus med bostäder till fabriksarbetare. På 1970-talet hyrdes dessa byggnader ut som sommarställen till fabrikens personal.
Efter att betesgången hade upphört, förvandlades ängarna och hagmarkerna till lundar. Då inget bete längre förekom, började granen småningom vinna terräng i lundarna. På 1980-talet förstod man hassellundarnas värde och införlivade dem i det riksomfattande lundskyddsprogrammet. Staten köpte området av A. Ahlström Oy för naturskyddsändamål år 1997. Området införlivades även i EU:s Natura 2000 -nätverk. En skötsel- och användningsplan utarbetades för området på 2000-talet. I planen upptas bl.a. olika restaurerings- och naturvårdsåtgärder, med vilka man syftar att skydda såväl naturens mångfald som fornlämningarna. Området utvidgades år 2007, då staten även köpte torpets gamla gårdstun.
