Våra förfäder kunde inte på moderna människors vis köpa kött direkt i närbutiken. De måste först fånga villebråd som sprang fritt. Det var ingen enkel uppgift att jaga vildren eller andra bytesdjur. Därför utvecklade man under århundradenas lopp alla möjliga olika metoder att fånga vildren.
Fångstgropar
Fångstgroparna är en av de äldsta fångstmetoderna. De grävdes i kompakt sandjord. Ofta stadgades gropens väggar med träkonstruktioner. Ovanpå lade man ett lock av grenar och näver, som sedan täcktes med mossa och lavar. Ibland placerade man en vass sten eller ett spjut på gropens botten. Resterna efter de förhistoriska fångstgroparna är fortfarande skönjbara som lätta fördjupningar i terrängen.
I Jyppyräområdet har man hittat ett helt system med fångstgropar, resterna efter sammanlagt 107 fångstgropar för vildren. Det har antagits att detta förfarande användes för senhöstens jakt i grupp, då ett stort antal jägare deltog. Efter en framgångsrik jaktsäsong kunde jägarna få tusentals kilo vildrenskött.
Vuomenjakt i fjällen
Vuomen var en kilformad stängselkonstruktion. Stängslets ändar kunde ligga hela 20 km från varandra och sattes upp på kalfjället. I början bestod stängslet bara av stolpar en bit från varandra, på vars ändar placerats torv eller fästs klädtrasor för att skrämma renarna.
När de två stängslena närmade sig varandra byttes stolpraderna ut mot trästängsel. Stängslets kilformiga spets fortsatte som en smal gång med några branta trappsteg i slutet. Konstruktionen slutade i en stor grop omgiven av ett staket.
Vuomenjakten inträffade på vårvintern när skidföret var bra. Jägarna letade upp en vildrenhjord i fjällen, drev den in mellan stolpraderna och vidare till gropen i slutet. Det berättas att en Päiviö som bodde med sitt sällskap i Peltovuoma i Enontekis på 1600-talet ska ha fått hela 1 000 renar i byte under en enda vuomenjakt.
Från spjutstav till vildrensbössa
De första kända handvapnen var spjutstavar och pilbågar. Vildrensjägarna åkte skidor med spjutstaven och pilbågen som stavar. Båda var försedda med trissor för att underlätta skidåkningen. Spjutstaven från Enontekis lär ha varit cirka 140 cm lång. Bågsträngen till pilbågen som användes som andra stav spändes fast först i jaktsituationen.
De första vildrensbössorna, en sorts gevär, började användas på 1600-talet. Med dem kunde man skjuta prick på upp till 70 meters håll.