Kalmosärkkäs historia

Kalmosärkkä var bebodd redan under den tidiga stenåldern, 6 000 år före vår tideräknings början. I slutet av järnåldern och under medeltiden var sandbanken en viktig etapp på vägen mellan Bottniska viken och Vita havet. Under historisk tid var Kalmosärkkä en plats där man förvarade de döda i väntan på transport till kyrkogården. Här finns också eldställningar från vinterkriget.

Kalmosärkkä upptäcktes av en lycklig slump. Folkskolläraren Martti Manner kom till området med en grupp elever på klassutflykt 1952. Under utflykten försökte han illustrera hur man jagar med fångstgrop genom att gräva en grop i sanden. På cirka 70 cm djup stötte han plötsligt på stenläggning och ett stycke av ett slipat stenföremål – den utflykten överträffade verkligen alla förväntningar!

Tidig bosättning

Den sandiga jordmånen och de fina fiskevattnen lockade forntida invånare till Kalmosärkkä. I sanddynen har man hittat mer än 70 gropar och svackor som berättar om livet under förhistorisk tid. Ett tjugotal av dessa torde vara från stenåldern. Vissa av groparna är fångstgropar som användes vid jakt på vildren. I botten på gropen reste jägarna ett vasst spjut som dödade bytet. En del svackor användes som boplatser – i dem bodde man kanske under vintern, varje familj i en egen bostad.

Tusentals fornfynd berättar om livet under forntiden. I Kalmosärkkä har man hittat både keramik och stenföremål, såsom stenyxor och -mejslar samt pil- och spjutspetsar. Tack vare fynden vet vi också att Kalmosärkkäs forntida invånare fiskade åtminstone med nät och de framför allt fångade gädda.  

Mötesplats mellan öst och väst

Under vikingatiden och den tidiga medeltiden var Kalmosärkkä en mötesplats mellan öst och väst, som besöktes av fångstmän också långt bort ifrån. Vissa föremål som har hittats i området hör till den västliga kulturkretsen, medan andra har kommit österifrån, från Karelen eller Novgorod. Särskilt känt är ett runt hängsmycke i brons från 1100–1300 -talet, som har motsvarigheter i trakten kring Novgorod och i de nordöstra delarna av Estland.

På 1500-talet försökte såväl svenskarna och finländarna i väster som karelarna och ryssarna i öster ta makten över Kajanaland. Särskilt den senare hälften av seklet var en orolig tid med många plundringståg. En pilspets avsedd att tränga igenom pansar har hittats i Kalmosärkkä och förknippas med de här stormiga åren. Efter freden i Teusina 1595 stabiliserades förhållandena.

Kalmosärkkä var en viktig mötesplats också i början av den nya tiden. I sandbanken har man hittat mynt från 1500- och 1700 -talet.  

Tillfällig gravplats för de döda och skådeplats för vinterkriget

Under historisk tid använde befolkningen i Suomussalmi Kalmosärkkä som en tillfällig gravplats för sina döda. De döda fördes hit i väntan på en lämplig årstid för transport till kyrkogården. På grund av Kalmosärkkäs likluktande historia finns det många berättelser om området. Bland annat berättas om en ljus kvinnoskepnad som vandrar omkring på dynen.

Under vinterkriget 1939–1940 sträckte sig krigsoperationerna ända till Kalmosärkkä: öst och väst möttes än en gång på sandbanken. Sovjetunionens armé erövrade Juntusranta by och ryckte fram över sjön mot Kalmosärkkä. Den finländska försvarslinjen fanns i sydvästra änden av sandbanken och fienden grävde sina ställningar i den nordöstra änden. Röda arméns framryckning stannade vid Kalmosärkkä. En del av eldställningarna kan fortfarande urskiljas i terrängen.