Naturen i Kevo

Kevos Kanjon

Den senaste istiden med sitt smältvatten formade landskapet i Kevo. Den 40 kilometer långa kanjonen genom landskapet är emellertid mycket äldre; den uppkom redan för 70 miljoner år sedan. Längs botten av kanjonen rinner vatten från fjällen med Kevojoki älv över flera vattenfall via Utsjoki och Tana älv ut i Ishavet. Mer vatten strömmar till när Fiellujoki älv störtar ner i Kevo älvdal som ett tudelat, 26 meter högt vattenfall.

Naturreservatets högsta fjäll är det 641 meter höga Guivi. Stenarna och stenblocken på fjällsluttningarna och i rasbranterna har vittrat loss från klippväggarna. På fjällhedarna har tjälen ställvis åstadkommit frostmarksformer som kan urskiljas som cirkelformationer eller kammar på de lutande sluttningarna. 

Koncentration av nordliga arter

Merparten av naturreservatet består av fjällhedar och -björkskogar, men på grund av fjällhöstmätarskadorna på 1960-talet finns det också i Kevo fjällbjörkskogar som är permanent förstörda. Tallskog växer endast i Kevojoki älvdal. Vidsträckta myrar finns framför allt i närheten av sjöarna Vuogojávri och Sávzajávri. Kring Kevojokis och dess bifårors näringsrika älvmynningar finns små lundar. Speciellt under hösten när naturen är som mest färgsprakande kan man se aspdungar som tydligt skiljer sig från sin omgivning. En sådan dunge kan i själva verket vara en enda aspindivid med många rotskott – som en jätteasp som växer under jord med många grenar som sticker ut ur marken. 

Floran och faunan i kanjonen är artrikare än på den omgivande fjällplatån. En speciell miljö är klippblocken som står nästan snöfria hela vintern och värms upp snabbt av solen, samt gödslas av avrinnande vatten och fåglar. Fjällens snölegor, som ofta smälter först mycket sent på våren, samt de näringsrika fjällhedarna där fjällsippan frodas, har också en alldeles speciell flora. Kevo är ett av de viktigaste förekomstområdena för många sällsynta nordliga arter. 

I kanjonen finns speciellt många utrotningshotade växtarter, som förekommer på mycket få platser i Finland. På klippblocken och blockfälten längst ner trivs bland annat doftbräken (Dryopteris fragrans), brantfibbla (Crepis tectorum ssp. nigrescens), fjällarnika (Arnica angustifolia) och stickelfrö (Lappula deflexa). I Kevo finns även vårt lands nordligaste förekomst av myrbräcka (Saxifraga hirculus). Finlands enda kända förekomster av rostfotmossa (Bryoerythrophyllum ferruginascens), skifferhättemossa (Orthotrichum laevigatum J.E.Zetterst.) och jokkblommossa (Schistidium subjulaceum) finns också i Kevo.

Kevo är viktig för många nordliga fågelarter och i vissa fall finns en stor del av deras häckande bestånd i vårt land just i naturreservatet. Många rovfåglar häckar i kanjonen, bland dem fjällvråk (Buteo lagopus) och stenfalk (Falco columbarius). De vanligaste sjöfåglarna i kanjonen är skrake och knipa (Bucephala clangula). Strömstaren (Cinclus cinclus) trivs också i Kevos strömmande vatten. På sjöarna och tjärnarna finns bland annat alfågel, sjöorre och svärta. Myrarna är viktiga för nordliga arter såsom myrspov, dvärgbeckasin, myrsnäppa, kärrsnäppa och smalnäbbad simsnäppa. I talldungarna längs Kevojoki älv förekommer bergfink och rödstjärt allmänt, och här kan du också få syn på en lappmes eller en tallbit. I älvdalens frodigare skogar trivs även sydligare arter, såsom grönsångare eller järnsparv (Prunella modularis). Den som klarar av att klättra upp på fjället kan få se fjällripa, snösparv eller fjällpipare och lägre ner i björkskogen finns bland annat gråsiska, dalripa och blåhake. En kuriositet i Kevo är ringtrasten (Turdus torquatus), som är vår nordligaste trastart.

I Kevo finns också järv, utter, lodjur och björn. Med riktigt god tur kan du också få se en glimt av den mycket sällsynta fjällräven. I Kevojoki älv kan du också råka få syn på en lax.

Kevonsuu äng

Kevonsuu gård finns i Kevo naturreservat och Forststyrelsen sköter gården genom att slå gårdstunet. En annan del av gården är privatägd. Lapplands forskningsstation Kevo under Åbo universitet har observerat vegetationen i området. 

Naturreservatets del av ängen är till största delen torr, men ställvis också frisk gräsäng med ett rikt artbestånd. På ängen växer kustruta (fridlyst) samt låsbräken och höstlåsbräken, som klassificerats som nära hotade arter. Andra betydande arter är också fjällvedel, ormrot, liten blåklocka, grådraba, lappelm, slåtterblomma, vårfingerört, ängsskallra, smörboll och strandveronika. Man kan också hitta raggmyskgräs på ängen.

Fjällräv i Kevo

Fjällräven är en arktisk art som anpassat sig mycket väl till det kalla klimatet och den knappa tillgången på föda. Dess täta vinterpäls och förmåga att klara långa perioder av fasta hjälper den att överleva i de karga förhållandena i norr. Det finns två färgvarianter av fjällräv, bägge förekommande i Finland. Bland fjällrävar är vit vinterpäls vanligare medan omkring en femtedel av fjällrävarna har mörk vinterpäls.

Fjällräven är det mest utrotningshotade däggdjuret i Finland, med omkring 5–10 konstaterade individer i de nordligaste fjällen varje år. Den senaste observationen av fjällrävsungari i Finland är från året 2023 och 2022, och föregår den säkra observationen från 1996. Att klimatet blir varmare är det största hotet mot fjällräven i hela dess utbredningsområde – Norden, Ryssland och Nordamerika. De varma vintrarna förbättrar dessutom fjällrävens konkurrents, rödrävens, möjligheter att klara sig i fjällmarkerna.

Fjällräven vet inte av några riksgränser. Därför främjas skyddet av fjällräven i samarbete mellan de nordiska länderna. Bland skyddsåtgärderna ingår utfodring av fjällräven och jakt på rödräv. Dessutom har man i Norge och Sverige släppt ut fjällrävar som fötts upp i farmer.

Även om fjällräven ibland kan vara mycket oskygg och komma nära människor, ska man inte närma sig den. Det är bättre att låta räven själv bestämma hur förtrolig den vill vara.  

Vetenskap och forskning sedan 1962

Kevo naturreservat inrättades 1956 för att bevara den ursprungliga naturen och bedriva vetenskaplig forskning, och forskningsarbetet i Kevo är en tradition som sträcker sig tillbaka till 1950-talet.

Forskningen etablerades i Kevo 1962. Läs mer på Åbo universitets biodiversitetsenhets webbplats (utu.fi, på finska).