Drängen Matti Juhanpoika från Nisula gård kom till Juhtimäki vildmark i mitten av 1800-talet och sökte efter ett lämpligt ställe för sig och sin familj att bygga ett torp på. Den unga familjen blev förtjust i Koverotrakten, och till en början röjde man lite åker och byggde en bastu, ett fårhus, en ladugård och en stor ria. När arrendeavtalet slutits, blev Kovero ett kronoskogstorp, dvs. arrendehemman på statens mark. Arrendet betalades antingen i form av råg eller av dagsverken.
Mattis och Severiinas förstfödde son Nija dog i lungsot, och den övriga familjen klarade inte längre av att sköta gården. År 1978 såldes torpet till Matti Esaianpoika från Liesjärvi. Han började använda gårdens namn Kovero som sitt tillnamn.
Matti Kovero lär ha varit en mycket stark man. Med hustrun Anna och barnen arbetade han hårt på sin arrendegård. Åker- och ängsarealen utökades och en ny storstuga uppfördes, men trots det skaffade man ytterligare inkomster genom skogsarbete och inkvartering av skogshuggare. Skogarna i Kuru var "skogsarbetets lovade land", och avverkningarna lockade män från både när och fjärran till området. Det var stor efterfrågan på logi, så många hus i trakten inkvarterade skogsarbetare.
Matti överlät gården till sin son Ananias år 1902. Niia, som sonen kallades, och hans unga hustru Aleksiina tog över gården. Mattis och Annas ålderdom var dock tryggad för de stannade på gården också i sin ålderdom. Enligt det sytningsvatal som Niia med fru slöt med den äldre generationen, hade Matti och Anna rätt att bo i en av kamrarna i huvudbyggnaden, hålla lite boskap och få bl.a. kött och ett par skor från huset.
Niia och Aleksiina fick sju döttrar och en son. Pojken levde bara några månader och en av döttrarna dog i 10 års ålder. Mamma Aleksiina dog i lungsot vintern 1925. Nu var Niia tvungen att ensam sköta skogs- och jordbruket och ta hand om boskapen, hushållsarbetena och de yngsta barnen. Det var nödvändigt att hitta en ny husmor till gården. Med hjälp av en talesman lyckades Niia hitta en ny maka, Aliina. Paret vigdes år 1926.
När torparlagen trädde i kraft år 1923, började torpare inlösa sina gårdar. Inte förrän år 1931 lyckades familjen i Kovero få gården i sin ägo, inlösningen blev fördröjd till följd av lantmätnings- och besvärsförfaranden.
Krigsåren påverkade inte livet vid Kovero i större grad, för ingen i familjen åkte till fronten. Niias faders död under mellankrigstiden vållade dock djup sorg, men å andra sidan beredde döttrarnas bröllop familjen glädje. Yngsta dotterns bröllop gick av stapeln pingsten 1946. Trots att kriget just tagit slut, dignade festborden av mat och dryck: fyrahundra bröllopsgäster lyckades inte göra slut på husets hembryggda öl.
Kovero gårds blomstringstid nådde dock sitt slut under kriget. De stora förändringarna inom jordbruket efter kriget nådde inte Kovero: byggnaderna försågs inte med el och åkrarna täckdikades inte. Niias bortgång år 1952 betydde början till slutet för gården.
Gården med byggnader och odlingar såldes till staten år 1970. Åkrarna beskogades och byggnaderna låg öde en tid. Seitseminen nationalpark inrättades år 1982 och Kovero gård införlivades med nationalparken. I stomplanen för nationalparken har Kovero kronoskogstorp utsetts till kulturlandskapsområde (metsa.fi). Gårdens byggnader, odlingar och närliggande ängar och skogar bildar ett värdefullt bebyggt kulturlandskap, en skyddad sevärdhet. Gården restaurerades med pietet till att motsvara det hästbaserade jordbrukets tid på 1930-talet, och gården sköts nu på traditionellt sätt. De kulturlandskap som uppstått till följd av boskapsskötsel och odling upprätthålls med hjälp av betesgång: på somrarna betar finsk boskap på hagmarkerna och ängarna. Syftet med Kovero gård är inte endast att skydda byggnaderna och naturen utan också att berätta om livet i gångna tider.