Luiro myrområde omfattar myrarna Kairanaapa, Hirviaapa, Lämsänaapa, Sakkala-aapa, Sokanaapa och Sudenvaaranaapa. Myrarna är huvudsakligen näringsrika aapamyrar, med undantag av Kairanaapa och högmossarna Sakkala-aapa och Lämsänaapa. Flarkrika aapamyrar som mottar avrinningsvatten från omgivande områden, är typiska för Nordbotten, medan högmossar i allmänhet är sällsynta så här långt uppe i norr. Luiro myrområde är unikt just på grund av att Nordbottens största högmossar förekommer där.
Växtlighet
Ett särdrag för Luiro myrar är att de är så näringsrika och erbjuder lämpliga växtplatser för många sällsynta och krävande växtarter. Rikkärren är de sällsyntaste myrtyperna i Finland, för det finns sparsamt av dem på naturlig väg och en stor del av dem har röjts till åker. Men på Luiro myrområde består en tredjedel av aapamyrarna av rikkärr, vilket gör området värdefullt för naturskyddet. Björk-rikkärr är karakteristiska för området.
På Hirviaapa finns det näringsrika björk-rikkärr samt mångsidig tallmyrs- och skogskärrsvegetation. Kairanaapa väster om Luirojoki är huvudsakligen karg; endast i norra och södra ändan av myren förekommer örtrika flark-fattigkärr och starr-fattigkärr. Norra delen av Sakkala-aapa består huvudsakligen an näringsrikt björk-rikkärr och södra delen av högmosse. Även Sudenvaaranaapa präglas av vidsträckta björk-rikkärr, där det växer av den hotade arten myrbräcka. På området förekommer det också andra sällsynta kärlväxt- och mossarter. På Luiro myrområde kan man t.ex. beundra olika blommande orkidéer, såsom ängsnycklar.
Geologi och jordmån
Luiro-området täcktes i slutet av istiden av Salla issjö och efter det av Ancylussjön. På Luiro myrområde kan man se Luiros, Kitinens och Kemi älvs forna avrinningsvattenfåror, älvmynningar som uppkom då Ancylussjön drog sig undan. Man har hittat sådana gamla älvfåror bl.a. på Kairanaapa och i utkanten av Sudenvaaranaapa. I dem är torvskiktet ställvis över fem meter tjockt. Dessa fåror har fortfarande betydelse för myrarnas funktion. Under vårflödet är de fåror för avrinningsvatten längs vilka vattnet tar sig under de senare uppkomna älvbrinkarna och sålunda inverkar på myrarnas vattenhushållning och växtlighet på vidsträckta områden. Luiro myrområde hör till Lapplands grönstensbälte, dvs. Mellersta Lapplands skifferområde, som karakteriseras av vulkaniska bergarter.
Fågelfaunan på Luiro myrar
Luiro myrar är mycket värdefulla områden beträffande fågelfaunan både på nationellt och europeiskt plan. Man har påträffat rentav 94 fågelarter på Luiro myrar, och av dessa är 41 arter typiska för våtmarker. Bland de elva häckande sjöfåglarna på området finns såväl nordliga arter, t.ex. salskrake, som arter som är vanliga i hela landet. Gräsand, kricka, bläsand och stjärtand förekommer allmänt i de olika slags vattnen och på de flarkrika myrarna; knipa förekommer rikligast vid älvarna. Sädgås- och sångsvansbeståndet är kraftigt på området. Storlom häckar regelbundet vid myrtjärnar.
Trana och andra vadare
Även vadararterna på området har en kraftigt nordlig prägel. Av de sjutton vadararter som påträffats på området, inklusive trana, har hälften en nordlig utbredning. I arterna på området ingår t.ex. myrsnäppa, dvärgbeckasin, smalnäbbad simsnäppa och brushane. Den allmännast förekommande vadaren på Luiro myrar och i hela Finland är grönbena. Även grönbenans nära släkting skogssnäppan har observerats på området.
Från småfåglar till rovfåglar
Man har påträffat 44 tättingarter på området. Av dessa är bl.a. följande arter typiska för våtmarker: sånglärka, ängspiplärka och gulärla. Den rikliga småfågelfaunan lockar också rovfåglar till området. På myrarna kan man få syn på rovfåglar såsom blå kärrhök och jorduggla. De skogbevuxna partierna och skogsholmarna gör fågelfaunan på området ännu mångsidigare. På skogiga ställen påträffas också gammelskogsarter, såsom tretåig hackspett, lappmes och lavskrika.
Läs även:
