Myrar
På Martimoaapa - Lumiaapa - Penikat myrskyddsområde förekommer det till sin näringsnivå och vegetation flera olika myrtyper. Förutom karga myrtyper finns där också brunmossar, som kräver en näringsrik berggrund.
Karakteristiskt för området är de trädlösa stora mossarna. Speciellt på Lumiaapa och Simoskanaapa är landskapet öppet så långt ögat når. Myllylänaapa och Kivalonaapa är däremot mindre aapamyrar. Järviaapa avviker från de andra myrarna genom att växtligheten får sin näring från regnvatten. Förutom aapamyrar finns det också högmossar på området. Själva Martimoaapa är trots sitt namn en karg högmosse, vars mittparti höjer sig över det perifera laggkärret som omsluter mossen.
Skogbevuxet berglandskap
Kivalot är en drygt 100 km lång skogbevuxen bergskedja, som sträcker sig ända till Östra Lappland. En del av den, Penikat, hör till myrskyddsområdet. I områdets västra del kan vandrarna beundra Yli-, Keski- och Ala-Penikkas blåa silhuetter, vilka bildar en imponerande kontrast till det karga myrområdet. Ett annorlunda, men lika oförglömligt landskap ser man vid klart väder från utsiktstornet på Keski-Penikkas krön.
Sjö- och gölområde
Myrskyddsområdets pärla i östra delen av området är Martimojärvi med sitt karga och bruna vatten samt fortsättningen på den, Pikkujärvi. I den fiskrika sjön kan man fånga abborrar, gäddor, och braxar samt sikar som utplanterades för någon tid sedan. På sensommaren är den norra stranden en bärrik hjortronplats.
Söder om sjöarna finns det ett svårframkomligt flarkområde, Martimojärvis gölområde, som kanske är den mest otämjda naturen på området. Gölområdet är också det mest känsliga fågelområdet, som det är allt skäl att lämna ifred under fåglarnas häckningstid. Man kan från fågeltornet norr om sjöarna spana efter fåglar på gölområdet.
Gammelskogar och unga skogar
En del av skogarna på Martimoaapa - Lumiaapa - Penikat myrskyddsområde är gammal värdefull skog, där det förutom gran växer gamla urskogstallar, björkar och stora aspar. Det förekommer skogar som är i nästan naturligt tillstånd på Kivalos sluttningar och i södra delarna av området.
På de vida mossarna finns det skogbevuxna holmar som förskönar det låglänta mosslandskapet. De är viktiga livsmiljöer bl.a. för vilt och fågelvilt. Trädbeståndet på skogsholmarna i områdets norra delar är ungt, eftersom det har bränts på 1950- och 1960-talen.
Man har för avsikt att återställa de unga odlade tallbestånden som hör till myrskyddsområdet, för att öka deras naturtillstånd och så att de blir mångsidigare livsmiljöer för arterna.
Fåglar
För fågelfaunan är Martimoaapa - Lumiaapa - Penikat myrskyddsområde en riksomfattande betydelsefull myr. Det är ett paradis för fåglar och fågelskådare: det häckar nämligen nära 100 fågelarter på området. Med god tur kan en tyst vandrare bl.a. upptäcka ödemarkens skygga invånare, såsom storlommen, smålommen eller vår nationalfågel sångsvanen. Också tranan trivs på de öppna mossarna.
Områdets mångsidiga rovfågelfauna omfattar falkar såsom ormvråk, duvhök, bivråk, blå kärrhök, lärkfalk, stenfalk och tornfalk. Områdets ugglor omfattar hökuggla, jorduggla, lappuggla, pärluggla och berguv. Den övriga fågelfaunans talrikaste arter är lövsångare, ängspiplärka, gulärla och trädpiplärka.
Krickan, gräsanden och stjärtanden är de allmännaste andfåglarna. Det finns också rikligt med hönsfåglar på området, även om de årliga variationerna i fågelstammen hos dalripan, orren, tjädern och järpen är stora. På hösten lockar sädgåsflockarna jägare till området.
Växter
Vegetationen på Martimoaapa - Lumiaapa - Penikat myrskyddsområde representerar en mångsidig myrnatur. På de öppna mossarna dominerar många starrväxter och vitmossor. Penikka-bergens avrinningsvatten ger tilläggsnäring åt backbrunmossarna, på vilka det bl.a. växer björnbrodd, tätört, ängsnycklar, gräsull, brakved, Kung Karls spira, vitpyrola, blodrot, nålstarr, knagglestarr och lopplummer.
Också artfattiga flarkmossar är typiska för området. I deras blöta flarkar växer det bl.a. vattenklöver, dybläddra och kallgräs. Myrens tvinvuxna tallbestånd omger de öppna mossarna och frodiga grankärr förekommer bl.a. längs Martimo-oja och dess biflöden.
