Gården Ollila grundlades i mitten av 1700-talet och den var i samma släkts ägo ända till 1995, när staten köpte den för att införlivas i Koli nationalpark. Ollilas första husbonde var Olli Turunen 1750–91, och gården torde ha fått sitt namn efter honom. De första invånarna försörjde sig genom svedjebruk. I slutet av 1800-talet infördes åkerodling, och då blev jordbruk och boskapsskötsel det viktigaste levebrödet. På 1900-talet fanns det som mest 30 hektar åkrar och ängar på gården. Svedjebrukstraditionen kvarstod emellertid på Ollila och de sista svedjelanden brändes i början av 1900-talet, då åtminstone råg och rovor odlades på dem. Vad man minns växte det fortfarande aldungar på de gamla svedjelanden på 1950-talet, men idag är de helt skogbevuxna. Under de senaste decennierna har svedjeröken emellertid pyrt på Koli i landskapsvårdens tecken och en del av Ollilas gamla svedjeområden har tagits i bruk på nytt.
Ollila delades på 1930-talet mellan två bröder. Ägorna halverades och huvudbyggnaden spjälkades också upp i två. Intill det ursprungliga huset på Ollila, 200 meter längre bort, byggdes Turulas hus; stockarna togs från Ollilas gamla huvudbyggnad. Erkki Olavi Turunen som varit husbonde på Ollila stupade i kriget 1944. Han hade med förutseende testamenterat Ollila till sin bror Johannes, som var husbonde på Turula. På så vis återförenades gårdarnas ägo. En ny huvudbyggnad byggdes på Ollila 1955 och gårdstunet fick i stort sett sitt nuvarande utseende. Det äldre byggnadsbeståndet från 1800-talet representeras fortfarande av rian och raden av bodar.
Korna betade om somrarna i skogarna, och sökte sig mot gårdsplanen för att bli mjölkade. Det fanns sju till åtta mjölkkor och dessutom kalvar. Man mjölkade korna för hand. Under somrarna brände man eldar som gav mycket rök, vilket höll insekterna borta vid mjölkningen. Den bästa röken fick man av insamlade och torkade tjärstubbar, på vilka man lade torv. Mjölken förvarades i brunnen tills den skulle kärnas eller föras till mjölkbilen.