På Paimensaari fanns det många nyttiga husdjur, som framför allt Helmi skötte om. Om somrarna kunde man höra koskällornas kling från skogsbetena. Av mjölken lagade man ost och surmjölk för eget behov. Hiltunens katt fick förstås också en skvätt mjölk. Korna mjölkade så bra att man från och med 1960-talet kunde föra en del av mjölken till Levälahti mejeri.
Man hade också några får. Systrarna gjorde varma jackor och yllesockor av yllegarnet. På betet bökade också en gris. I hönshuset i norra kanten av gården bodde det närmare 70 höns, som på somrarna fick komma ut i en inhägnad på gården. I stallet bredvid ladugården höll en häst till och förstås hade men också en vakthund på gården. Det fanns husdjur på Paimensaari fram till år 1987, då öns sista invånare Janne flyttade till fastlandet.
På hösten hade syskonen fullt sjå med skördearbetet. De fick råg, havre och vete från åkrarna. Rian och torkhuset låg en bit på västra sidan av gården. I början torkade man säden i rian, men när man hade köpt en skördetröska, byggdes också ett torkhus på Paimensaari. Även många bybors spannmål torkades i Hiltunens torkhus. Av eget lin gjorde man underkläder. Ida var duktig på att spinna lin.
Man byggde en liten smedja i närheten av gårdsplanet, söder om huvudbyggnaden. Där kunde man smida såväl olika jordbruksredskap som små bruksföremål. Männen hade herraväldet över smedjan medan kvinnorna svarade för bykningen. Bykstugan låg i båtviken på öns östra strand. För övrigt har stränderna bevarats obebyggda fram till i dag. Det är ungefär hundra meter ner till stranden från huset. Bykstugan låg behändigt vid vattnet, för förr i tiden sköljde man tvätten i sjön. Man hade stortvätt bara ett par gånger om året, och då kom det en stark lukt av lut från bykstugan. I bykstugan kunde man också färga yllegarn med naturfärger.