Gravrösen från tidig järnålder
På sluttningen nordväst om Ikkalas stuga finns det gravrösen från tidig järnålder. Platsen har märkts ut på områdets terrängkarta och den markerade friluftsleden går via sluttningen. De låga, mosstäckta 5 - 10 meter stora rösena, som är travade av runda stenar, passeras ändå lätt obemärkta.
Rösena är gravrösen som härstammar från bronsåldern och tidig järnålder, och de kan endast grovt förläggas mellan åren 1 000 f.Kr. och 500 e.Kr. Seden att begrava i rösen spred sig till inlandet från kusttrakterna, dit seden kommit från Skandinavien.
Dessa s.k. lappgravar är uttryckligen gravrösen i inlandet; på kusten kallas gravarna för gravkummel. Den avlidne begravdes under ett röse, men på markytan antingen bränd eller inte. Lappgravarna är ofta belägna på strandklippor, på goda utsiktsplatser.
Det att begravningssättet kallas lappgrav har man ofta tagit som en antydning till den samiska befolkningen som bott på området. Man har inte fått bekräftelse på detta. Det är möjligt att benämningen lapp tidigare har använts i en vidare bemärkelse för att omfatta invånare i vildmarkernas avkrokar.
Ikkala och Juurakko
Juurakkos stuga, som nuförtiden är i privat bruk, är ett gammalt kronoskogstorp. Torpare på Kronoskogstorpen var hyresgäster på statens marker. Hyran för torpet betalades till kronan antingen i pengar eller i säd. Under de första årtiondena av 1900-talet skulle man leverera en tunna och tio kappar (ca 220 l) råg per år. Från och med 1923 hade torparna möjlighet att lösa in sitt torp och bli självständiga.
Ikkala gård hade förvärvats till staten efter krigen på 1940-talet. Lägenheten låg mitt i de skogsmarker som var i statens ägo och köptes därför upp. Ikkala har varit bebott även efter att staten köpte den. Ikkalas invånare odlade sina åkerplättar runt huset och på Neejärvis strand. Huset har rustats upp på 1990-talet och är nuförtiden i privat bruk.
