I Rapola reser sig Finlands största och mest kända fornborg, som är byggd under vikingatiden. Nedanför fornborgen finns ett unikt och omfattande fornlämningsområde från järnåldern, som omfattar en fornåker, offer- eller skålgropsstenar, boplatser samt gravfält.
Bosättningens första tid: människorna slår sig ner i Rapola
Merovingertiden och vikingatiden: fornborgen reser sig på åsen
Medeltiden: förmögna byar
Den moderna tiden: turister och omhuldande av kulturarvet
Bosättningens första tid: människorna slår sig ner i Rapola
I trakten av Rapolaåsen har det förekommit småskalig odling redan i slutet av bronsåldern, mer än 700 år före vår tideräknings början. Från dessa tider har man hittat textilkeramik och andra bitar av lerkärl i Rapola.
Det är osäkert om någon bodde i Rapola under de första århundradena av vår tideräkning. Områdets äldsta gravfält – Matomäki och Hirvikallio – har daterats till 400–500-talet. De visar att permanent bosättning uppstått på norra stranden av Vanajavesi senast då.
De föremål som hittats på gravfälten berättar att invånarna i Rapola genom handel hade kontakter med de mest avlägsna hörn av världen. I Hirvikallio gravfält har man till exempel hittat ett klockhängsmycke av brons, vars motsvarigheter finns främst kring floderna Oka och Kama i östra Ryssland.
Merovingertiden och vikingatiden: fornborgen reser sig på åsen
Under merovingertiden, dvs. 500–700-talen, började Rapolas invånare begrava sina döda i Rupakallio brandgravfält. Största delen av fynden från detta gravfält dateras till vikingatiden, dvs. 800–1000-talen efter vår tideräknings början. Även fornåkern i Rapola har daterats till vikingatidens början. Enligt förkolnade fynd av sädeskorn odlade Rapolaborna särskilt korn men också vete, havre och råg på sin åker.
Vi vet ganska litet om järnåldersmänniskornas religion. Intressanta minnen från de förkristna religionerna är offer- eller skålgropsstenarna, med urgröpta fördjupningar. De har kopplats ihop med föreställningar om de döda och jordbruket. Man känner till åtminstone fyra skålgropsstenar kring Rapolaåsen.
Under vikingatiden rustade Rapolaborna Rapolaåsen till en fornborg, eventuellt som ett led i en kedja av fornborgar invid Vanajavesi. Åsens krön omgavs av en ungefär en kilometer lång palissad, i huvudsak av trä. Av den återstår en låg vall som bildats av stöd- och grundstenarna, och där det har funnits åtminstone tre portar. I närheten av vallarna finns stenhögar som tolkats som kaststenar och ett tiotal stora spisgrunder. På åsen har också hittats ungefär 90 sänkor som tolkats som husbottnar.
Rapola fornborg användes uppenbarligen ännu på medeltiden. Befästningen har eggat forskarnas fantasi och på 1900-talet trodde vissa till och med att den varit centralborg för tavasternas stam. Numera framförs försiktigare tolkningar av palissadens betydelse. Det är möjligt att borgen har använts i korta repriser under flera olika tidevarv, och även ändamålet torde ha varierat. En bättre förståelse av befästningens betydelse skulle förutsätta omfattande arkeologiska undersökningar – bara en del av området är utgrävt.
Medeltiden: förmögna byar
Byarna Rapola och Vuopaala var viktiga och förmögna redan på medeltiden. De nämns första gången i skriftliga källor i en bulla av påven Benedictus XII år 1340. Där belades 25 Sääksmäkibor som tredskats med betalningen av tionde med interdikt, dvs. de förbjöds att delta i flertalet kyrkliga förrättningar tills de hade sonat brottet. Bland dem fanns sex män från Voipaala by och tre från Rapola.
Vid övergången från medeltiden till nya tiden fanns det sju gårdar i Rapola och rentav 12 i Voipaala. Åsen med fornborgen och lämningar efter bosättning fanns i den närliggande skogen, som man utnyttjade både för att hämta stängsel- och byggnadsvirke samt brännved och som skogsbete för djuren.
Den moderna tiden: turister och omhuldande av kulturarvet
Rapolaåsens mäktiga landskap började lock turister i mitten av 1800-talet. De fängslades av de mäktiga landskap som öppnade sig mot Vanajavesi och den ödemarksliknande naturen. Platsens fascinerande förflutna som en del av tavasternas historia har sin egen betydelse. En del av turisterna betraktade till och med fornborgen som kungen av Rapolas slott. Bland dem som besökte Rapola fanns bland annat konstnären Axel Gallén-Kallela.
Man började också undersöka Rapola intensivt redan på 1800-talet. Numera är området skyddat enligt lagen om fornminnen och naturvårdslagen och Forststyrelsens naturtjänster ansvarar för skötseln av det. Det är viktigt att återställa och upprätthålla det öppna åkerlandskapet och vårdbiotoperna samt att skydda fornlämningarna, den byggda kulturmiljön och områdets sällsynta naturvärden.