Naturen vid Raseborgs slottsruin
Så här värnar vi om naturen
Sluttande ängar, blommande klippor
Trots att slottsfolket övergav Raseborgs slott redan på medeltiden finns det spår av slottets långa historia och bebyggelse i omgivningen ännu idag. I närheten av slottet finns många olika slags vårdbiotoper, det vill säga ängar, torrängar och hagmarker där boskap har gått på bete i hundratals år.
Vårdbiotopernas vegetation är beroende av betesdjuren. När de sista torparna lämnade trakten på 1800-talet började området kring slottsruinerna växa igen. Under slottets tid som museiobjekt, speciellt sedan 1990-talet, har man på nytt börjat sköta de igenväxta ängarna. Tack vare naturvårdsarbetet har vårdbiotoperna kring slottet så småningom börjat återhämta sig.
Sluttningsängen vid vägen till slottsruinen med sitt rika artbestånd höjer sig till vänster om vägen. På ängen växer flera ängsarter som numera är sällsynta, såsom svartkämpar och småborre. Ljus- och värmeförhållandena på sydsluttningen är utmärkta för växterna och regelbunden slåtter håller sluttningen öppen.
Ängar finns också innanför slottsmurarna Utöver sluttningsängen har också förborgarna utsetts till lokalt värdefulla vårdbiotoper. Där växer ljuva gullvivor fritt på våren. Både innanför och utanför förborgens murar växer också mängder av medeltida nytto- och medicinalväxter, såsom mörkt kungsljus, palsternacka, flenört och skelört.
En bergsäng ligger dold på en klippig kulle på slottsruinens nordvästra sida. En del av ängsväxterna är lågväxta eller till och med slingrar sig längs marken. För att få syn på dem måste man ta en titt på nära håll. Den igenväxta torrängen har röjts först på senare tid. Trots igenväxningen finns vissa mycket representativa växtarter kvar på krönet, bland annat exceptionellt riklig förekomst av svartkämpar. Tack vare röjningen har torrängen goda förutsättningar för att återhämta sig och bjuda på sin ursprungliga blomsterprakt.
Livet på Stallholmen
Stallholmen är den skogbevuxna slänten öster om Raseborgs slottsruin, som under medeltiden var slottets ekonomigård. Stallholmen var som namnet säger ursprungligen en ö med en bro över till slottet. Numera vittnar endast krikonträden och humlerankorna som kryper upp i träden om livet på Stallholmen för flera hundra år sedan.
Även själva Raseborgs slott byggdes ursprungligen på en ö, eftersom hela det omgivande området ännu på 1300-talet var en grund havsvik. Stallholmen var på sin tid sannolikt mycket mer öppen än idag. Träden på holmen höggs ner för att användas som ved under den tid slottet användes. Förbrukningen var stor i bosättnings- och handelsklustret med sina många två- och fyrbenta invånare. Slottets nyttoväxtodlingar och trädgårdar torde också till största delen ha funnits på Stallholmen.
Naturen tar makten
Numera är Stallholmen kraftigt skogsbevuxen och trädbeståndet är cirka hundra år gammalt. Bland vegetationen finns emellertid fortfarande tecken på människans stora inverkan och besökaren kan hitta många intressanta kulturväxter i skogsdungen. Bland annat humlerankorna som kryper upp i träden samt krikonträden och vinbärsbuskarna som växer här och där är tydliga rester av odlingar. De ädla lövträden som växer i skogsdungen, såsom skogsalm och ask är sannolikt rester av planteringar från de senaste århundradena.
I samband med restaureringen av slottet samlades stora högar av tegel- och murbrukskross på Stallholmen, vilket fortfarande syns i terrängen. Vegetationen har emellertid redan haft gott om tid att återhämta sig efter restaureringsarbetena. De vilda växterna har tagit makten på Stallholmen under de senaste decennierna och numera är området utpräglat lundartat. Stinksyska, rödblära och lundarv finns i undervegetationen i skogsdungen. Gullvivan blommar fritt på våren på Stallholmen och förborgens sydsluttningar. I buskskiktet växer skogsolvon, måbär och skogstry, medan asp och lönn är de dominerande trädslagen.
Kärleksstigens överraskande kärlekshistoria
Kärleksstigen är en cirka 500 m lång naturstig som leder från Raseborgs slottsruin till kyrkan i Snappertuna längs den gamla vägen. Stigen leder genom betad hagmark och ger en representativ översikt över vårdbiotopen som omger slottet.
Kärleksstigen inrättades på 1960-talet när biologiläraren Einar Öhman, som var mycket intresserad av sin hembygd och områdets historia och kulturmiljö, ville skapa en direkt förbindelse mellan vandrarhemmet som öppnats i byn och slottsruinerna. Han började kalla stigen Kärleksstigen, eftersom området längs stigen på våren fylls av kärlekskranka fåglars drillar.
Stigen går genom området Galgbacken. Utifrån namnet och historiska fakta anses det säkert att det förr i tiden fanns en hängningsplats i backen, men dess exakta läge känner man inte till. Från slottsruinerna går leden först förbi en sommarteater och bergsängen bredvid den, och kommer sedan till ett gammalt torp. Kring torpet växer många representativa ängsarter, såsom stor blåklocka med sina vackra blommor, blåsuga, rödklint och äkta johannesört samt olika gräs som blir allt mer sällsynta, såsom stagg, mörk snårstarr och knägräs. Leden fortsätter genom en hagmark där får går på bete. På stigens östra sida finns obetad moskog och på den västra sidan finns skogsbete. Sommartid fylls luften längs stigen av den förtjusande doften av nattviol från skogen.
Från bron över näcken syns björkhagen som breder ut sig längs stranden och som traditionellt benämns skogsbrynet. Skogsbrynet avgränsade torpets gårdstun och närliggande betesmarker samt skyddade dessa från hård vind. Djuren fick tidvis beta i skogen, men vegetationen påminde trots det mer om skog än om äng. Här hämtade torpets invånare ved samt plockade bär och svamp. Skogsbrynen är varierande och artrika habitat. I skydd av dem lever bland annat många insektarter och fladdermöss som lockas till platser av insekterna, samt hjortdjur och fälthare.
Slottsvård och naturvård: från inväxt till storslagen vårdbiotop
Slott med skog eller utan? Slottsruinerna och deras omgivning har genomgått en enorm förändring under århundradena av restaureringsarbeten.
Vårdbiotoperna har uppkommit tack vare det traditionella jordbruket. Här trivs många växt-, svamp- och djurarter, och områdenas mångfald kan inte upprätthållas utan regelbunden skötsel. När arbetet med att restaurera Raseborgs slottsruiner i slutet av 1800-talet var området rejält igenväxt och höga träd växte till och med inne i slottet.
Landskapsvården beaktades redan när restaureringen av slottet inleddes, men då ville man göra omgivningen kring slottet mer parkliknande. På 1970-talet dumpades emellertid stora mängder tegel- och murbrukskross som uppkommit under arbetet på Stallholmen, ett område som tidigare varit slottets förgård.
Senast på 1990-talet blev man medvetna om att de gamla betesmarkerna och artrika ängarna utan skötsel höll på att förlora sitt naturvärde och sedan dess har de skötts metodiskt och regelbundet. Den på 1960-talet inrättade Kärleksstigen, som leder från slottet till Snappertuna by, öppnades på nytt som naturstig 1997.
Den första skötselplanen för vårdbiotopen i området gjordes upp av Raseborgs Natur och Miljö rf. Därefter har naturvårdsarbetena och tillsynen över dem skötts av Museiverket fram till 2014 när ansvaret överfördes till Forststyrelsen. I det skedet hade igenväxningen tagit fart på nytt på grund av bristande resurser. På senare år har området röjts än en gång för att öppna landskapet. I framtiden är avsikten att hålla skötseln på en tillräcklig nivå, eftersom vårdbiotoper av den typ som finns kring Raseborgs slott blir allt mer sällsynta i vårt land, vilket gör det viktigare än någonsin tidigare att skydda dem med rätt skötsel.
Krullhåriga naturvårdare
Växterna i traditionella miljöer är seglivade, men för att klara sig behöver de lite hjälp av representanter för djurriket.
Vårdbiotoperna som omger Raseborgs slottsruiner, det vill säga ängarna, hagmarkerna och skogsbetena, sköts regelbundet av betande får. För att mångfalden ska bevaras på ängar och betesmarker krävs att en del av vegetationens biomassa avlägsnas ur näringskretsloppet varje år. Annars blir området så småningom frodigare och stora växtarter som har nytta av näringen skuggar en stor del av de övriga arterna under sig.
Ett traditionellt sätt att avlägsna biomassa är genom slåtter i slutet av sommaren, då hö och gräs slås och höet räfsas ihop för att tas tillvara. Förr i tiden lagrades höet som ett viktigt vinterfoder för djuren, men numera bränns i allmänhet det hö som samlats in i vårdbiotoperna.
Slåtter och höbärgning är ett tungt fysiskt arbete som kräver många frivilliga krafters arbetsinsats, medan fåren gör samma jobb med tänderna. Därför används också får och andra betande djur med fördel som naturvårdare alltid när det är möjligt att ordna bete. Betesmarkerna kring Raseborgs slottsruiner har skötts med hjälp av får sedan 1990-talet och på ängarna öster om Stallholmen går röd- och vitbrokiga kor på bete i slutet av sommaren. Fåren äter helst lågvuxet hö, så de går helst på bete på relativt torra ängar och i vårdbiotoper som har underhållits en längre tid. Nötboskap och hästar är lämpliga djur för bete i frodigare områden och exempelvis på strandängar.