Rytivaara historia

Torpets första invånare och det knappa levebrödet

Man har inte hittat några skriftliga hänvisningar till vem som anlade torpet, men den första invånaren man känner till var Johan Karlbom med familj på 1860-talet. Enligt mantalsskrivningen var Karlbom utfattig, år 1864 hade familjen en ko, en kviga, en häst och åtta får. Vanligtvis hade torpen tre mjölkkor, en häst och ett eller två får. Vissa torp fick klara sig utan häst, vilket innebar att man inte just kunde röja några nya odlingsmarker. Den lilla livsmiljön upprätthölls av torparens kunskaper och till stora delar även av slumpen. Hungeråren på 1860-talet var ett orimligt hårt slag för familjen Karlbom och de yngsta barnen samt föräldrarna avled. Torpet blev öde för en tid framöver.

Kronotorparens hyra i säd

Kronotorparavtalet om Rytivaara ingicks år 1870. Till torparen Matti Ollinpoika Kynsijärvis skyldigheter hörde att hålla torpets byggnader i gott skick och röja 0,12 hektar ny åker varje år. Hyran för Rytivaara var 60,5 liter säd per år. Kynsijärvis ekonomiska ställning försvagades och därmed även hans sociala ställning. Det var vanligt att ställningen och förmögenheten hos dem som levde i de understa samhällsklasserna kunde förändras mycket drastiskt: torparen kunde bli fattig, en inhysing kunde bli backstugusittare och dottern eller sonen på en gård kunde bli torpare. Den nya innehavaren av torpet år 1882 blev Antti Antinpoika Kallioisenaho och då fick Kynsijärvi nöja sig som inhysing på Rytivaara torp.

Fadern som lärare

Då Reete Eskelinen köpte torpet i samband med sina skogsarbeten år 1919 troligtvis utan att ens se det i förväg byttes torpets invånare igen. Familjen Eskelinen hade många barn och eftersom man befann sig i väglösa trakter fick en stor del av barnskaran aldrig smaka på kartkäppen eftersom deras far lärde dem läsa. Endast de tre yngsta hann gå i folkskola i Kouva.

Skogsarbete gav brödfödan

Som mest hade torpet fem kor, en häst och får. I Rytivaara kunde man koka rovgröt eller steka rotsaker i askan eftersom man förutom råg, korn och havre även odlade rovor och potatis. Förutom föda var man tvungen att skaffa mat från skogen genom att vittja fällor samt genom att fiska i sjön Latva-Kouvanjärvi. Djuren fick mat för vintern från svämängar och kärrängar i naturen och det var inte frågan om några små mängder. En ko behövde åtta höskrindor för att klara sig över vintern och en höskrinda vägde 400 kilogram. Torpets invånare fick sin brödföda från skogs- och flottningsarbete. Torparens levebröd var som ett lapptäcke som bestod av många olika bitar. Trots det gav Rytivaara levebröd åt sina invånare i nästan hundra års tid.

Egen stuga, eget lov

År 1922 stiftades lagen om rätten att lösa ut torp som fanns på statlig mark. Så fort de fick höra om detta rusade folk i stora massor iväg för att göra ansökan för att lösa in sin gård och bli självständiga. Eftersom det blev en överhopning av ansökningar kunde det gå nästan tio år mellan det att ansökan lämnats in och avtalet undertecknades. Från och med 1930-talet var Rytivaara en självständig kolonisationslägenhet med nummer 37 och där ingick hemskiftet, Vatisuo-skiftet och Alavitikko-skiftet. Gården var bebodd ända fram till 1950-talet.