Multiharjus urskog är nationalparkens hjärta
Nationalparkens hjärta, Multiharju urskog , fredades redan 1910. Där är de äldsta tallarna med sköldbark nästan 400 år gamla, på deras stammar syns fortfarande brandlyror - tecken på skogsbränder som i tiderna har härjat skogen. Här och där i granurskogens dunkel växer det ståtliga aspåldringar, men största delen av lövträden ligger redan på marken och är överväxta av mossa.
Även i närheten av Pitkäjärvi samt längs Seitsemisjokis stränder och på myrholmar finns det gamla skogar. I de gamla skogarna trivs många hålbyggare: sparvuggla, slaguggla, tretåig hackspett och mindre flugsnappare samt flygekorren.
Till den gamla skogens arter hör även korallrot, lunglav och luddlav. De murknande träden erbjuder en levnadsomgivning för åtskilliga utrotningshotade insekter.
Ut på myren Soljastensuo utan att bli våt om fötterna
Över hälften av nationalparkens areal består av myrmarker. Förutom tallmyrar och täta grankärr finns det rätt vida trädlösa mossar i Seitseminen. Största delen av områdets myrmarker dikades på 1960- och 70-talen. Sedan 1987 har parkens myrmarker återställts i naturtillstånd (metsa.fi). Myrmarkerna är fulla av liv om våren och sommaren. Orrspelet pågår på vårsnön. Tranorna och sångsvanarna föder upp sina ungar på myrens tjärnar, grönbenan trivs vid myrens och skogens rand. På Seitseminens myrar kan man även träffa på en art känd från norr, dalripan.
Mården i Seitseminen
Mården påträffas oftast på jordklotets norra barrskogsbälte. Mården förekommer i hela Finland med undantag för kalfjällområden. Den är också vanlig i våra grannländer ända till Mellaneuropa och västra Asien.
I Finland var mården fåtalig på 1920- och 1930-talen, men nu är beståndet livskraftigt. Mården kan bli över 10 år gammal.
Utseende
Mårdens päls är brun och den har en gulvit fläck på halsen - härifrån härstammar uttrycket guldhals. Svansen är lång och tjock, och kroppen är avlång. Hannens kroppslängd är 45-55 cm och svanslängd 20-30 cm. Hannen väger 1-2 kg. Honan är mindre än hannen.
Levnadsvanor
Mården lever ensam med undantag för brunsttiden. Våra skogars guldhals har försiktiga levnadsvanor. Den rör sig oftast i skymning eller på natten, och man ser den rätt sällan. Oftare träffar man på dess vackra parspår på snön. Mården rör sig skuttande: parspårens avstånd till följande är ca 50-80 cm.
Mården klättrar skickligt, och ett hopp från en gren till en annan kan bära 3-4 meter. Oftast rör sig mården ändå på marken. Till dess dagrastställen hör ihåliga träd, gamla ekorrbon, rothålor och stenrösen. Vinterpälsen skyddar mården även under hårda kölder, men då det blir smällkallt är den tvungen att gräva ned sig under snön för att sova.
Skogen och dess träd är viktiga i mårdens liv: den jagar i träden och tar sin tillflykt dit undan sina fiender räven, berguven och kungsörnen. Mården trivs speciellt i gamla skogar, där det bland furorna finns torrakor, stora stubbar och trädrötter. Den har även lärt sig att utnyttja hyggenas ökade sorkbestånd. Mården har trängt sig in på rätt tättbebodda områden och börjat gästa villornas och tätorternas avfallsinsamlingar och soptippar.
Föda
Mården äter sorkar, ekorrar, fåglar, as och även vegetarisk kost. Under dåliga sorkhöstar samlar mården även flitigt svampar och bär. Den lagrar mat för sämre dagar. Med hjälp av sitt noggranna luktsinne hittar den sitt förråd även under tjocka snötäcken.
Bo och ungar
Mårdens brunsttid infaller på sommaren. Mården har fördröjd fosterutveckling, och ungarna föds i maj. Till boplats duger en spillkråkas gamla bo, ett ekorrbo eller en fågelholk med stor öppning.
Åsar - Seitsemisharju, Salmiharju
De tydligaste spåren istiden lämnat efter sig i Seitseminen är åsarna som löper från norr till söder. Seitsemisharju, som inramar parkens västra del, höjer sig 20 m ovanför sin omgivning. Dess högsta krön, Rappumännynmäki (220 meter ovanför havet) och Kulomäki, har under havs- och sjöperioderna som påföljde istiden höjt sig som öar över vattenytan. Öster om Seitsemisharju ligger den lägre Salmiharju, längs vilken det löper en väg till Pitkäjärvi skogshuggarstuga.
Kovero Kronoskogstorp låter dig uppleva en svunnen kultur
Kovero kronoskogstorps åkrar, ängar, hagmarker och skogsbeten i nationalparkens södra del bildar en värdefull helhet. Till den traditionella biotopens arter hör bl.a. vanlig ögontröst, vårbrodd och stormåra samt den i Satakunda regionalt utrotningshotade grönkullan. Det strävas till att bevara de miljöer som bildats genom traditionellt jordbruk med betesgång och slagning av ängar. Torpets gårdsplan pryds av gammaldags krydd- och prydnadsväxter.
Björnar och vargar
I norra Birkaland bor det björnar. Vargen har också under de senaste åren brett ut sig i trakten. Själva parken är för liten för att björnars och vargars levnadsområde. På våren och hösten har det hittats björnspår i parkens mer avsides delar.
Spår av de vargar som rör sig i parken kan bäst ses då marken är snötäckt. Under övriga tider är de svåra att observera.
Parkens andra delar är i flitigt bruk av besökarna, och skogens djur flyttar sig undan människan till de mer avsides delarna. Båda björnen och vargen vikar undan för människan. Även en liten grupp vandrare kan vara rätt ljudliga – en ensam vandrare kan sjunga en stump då och då för att meddela sin ankomst.
