Urho Kekkonens nationalparks historia

Koilliskaira är namnet på den skogsödemark, varav en del skyddades under namnet Urho Kekkonens nationalpark. Invid Kemi älv har det funnits bosättning sedan slutet av istiden. På Koilliskaraområdet har människans historia kunnat spåras 3000 år tillbaka i tiden.

Historia av människans

De forna människor var jägare och fiskare, som om sommaren spred sig över sina fångstmarker och om vintern samlade sig i vinterbyar. På parkens område har fyra lappbyar verkat, av vilka en, Sompio, fortfarande lever kvar bland ortens namn. Det viktigaste bytet var skogsrenen, vilken man jagade med hjälp av fångstgropar. Man kan fortfarande urskilja rester av gamla renfällor och rengropar i terrängen.

Suomujoki skoltfält ligger vid älven Suomujoki ett par kilometer nordost om Aittajärvi i Urho Kekkonens nationalpark. Läs mer om Suomujoki skoltfält.

Nybyggarna

De finska nybyggarna drev jordbruk och boskapsskötsel. På den nuvarande nationalparkens område har det inte odlats, men ödemarkerna var en viktig källa för vilt, fisk, pärlor och skinn. Skogsrenens utrotning mitten av 1800-talet berodde på att jakten övereffektiverades i och med att skjutvapen började användas.

Förfäderna till de samer som bor på området idag flyttade till Finland i slutet av 1800-talet från Nord-Norge och hämtade med sig sin renboskap. Först då började renskötsel i stor skala på området.

Legender

I början av 1900-talet i Sompio levde Aleksi Hihnavaara, en renkarl som kallades "Mosku", det skrevs en bok om honom och hans resor och det gjordes även en film.

Under åren 1915-46 levde vid Luttojoki en enstöring som kallades för Raja-Jooseppi, av vilken den nuvarande gränsstationen fått sitt namn. Du kan läsa mer om Raja-Jooseppi i beskrivningen av Raja-Jooseppi museigård. På 1950-talet vid Lankojärvi åter levde en enstöring som bodde i sin torvgamme. Han hette Meänteinen, och blev känd för många vandrare på den tiden. Det påstås även att det spökar i nationalparkens stugor, det sägs att bl.a. Vanha-Ponkku, en samisk storrenägare som levde på 1800-talet, brukar köra omkring vinternätter med sin osynliga ren.

Lokala ortnamn

Största delen av ortnamnen i Urho Kekkonens nationalpark har gammalt finskt ursprung, men en del namn har sina rötter i det samiska språket. I ortnamnen finns det åtskilliga syftningar till jakt och renskötsel.

Den samiska benämningen på fjällområdet är Suoločielgi, vilket bokstavligen betyder Saariselkä (öfjärd). Ruoktu, som förekommer i många ordsammansättningar, betyder hem. Andra exempel på samiskt inflytande i ortnamnen är muorra alltså träd, moita alltså vår, nuorti alltså öst och taajoa alltså leka.

De lokala ortnamnen förändras med tiden och en del namn har förvridits bortom igenkännelse. På gamla kartor ser man namn som totalt avviker från de nuvarande. Det finns även skillnad mellan namn på samma ställen på Urho Kekkosen kansallispuisto- och Saariselkä-Sokosti -kartor.

Gamla lappländska ord och ortnamn finns bl.a. i Samuli Paulaharjus verk.

Långa traditioner inom långfärder

Koilliskaira har varit ett omtyckt område av vandrare allt sedan 1950-talet. Då för ett halvt sekel sedan var antalet vandrare ganska litet. En av de första var Kullervo Kemppinen, som skrev två böcker om området ("Poropolku kutsuu" och "Lumikuru"). Dessa böcker ökade den allmänna kännedomen om området. I och med inrättandet av nationalparken, ökade områdets popularitet ytterligare. I dag är Urho Kekkonens nationalpark ett av de populäraste områdena för långfärder till fots i vårt land. Parken besöks årligen av ca 180 000 vandrare.