Naturen i Urho Kekkonens nationalpark

Varierande ödemark

Får du ro i själen av den vidsträckta utsikten från ett fjällkrön, av att vandra i lättframkomliga gamla tallskogar eller av att vila vid en porlande bäck? I Urho Kekkonens nationalpark kan du hitta allt detta och mycket annat. I Finlands näst största nationalpark får både skogens djur och besökare njuta av friden året om.
 

I Urho Kekkonens nationalpark finns både fjäll med vackert rundade krön och vidsträckta tall- och granskogar. Skogsgränsen på fjällen utgörs av fjällbjörkdungar. I parkens södra del dominerar aapamyrarna. Överallt rinner små och större bäckar och älvar med klart vatten.

Karghet och fastlandsklimat

Berggrunden i nationalparken är relativt karg. Det finns få växtarter och mer krävande arter växer huvudsakligen vid bäckar och älvar, vid källor och ibland på frodigare myrar. I parken råder fastlandsklimat. Här saknas havets utjämnande inverkan på temperaturen och de rikliga regn det medför.

Så långt ögat når ...

Urho Kekkonens nationalpark ligger i det nordliga barrskogsbältet. Den enhetliga granskogens gräns i östra Lappland går i trakten kring Vongoiva – Sokosti – Lupukkapää. De största granskogarna finns i parkens södra del, ofta på fuktigare mark och vid bäckar. På största delen av nationalparkens areal växer ändå tallskog. Lättframkomliga tallskogar, som uppkommit på sandmark på låga åsryggar, finns i alla delar av parken. Skogarna är till största delen i naturtillstånd. I områdets vidsträckta skogar förekommer flera fågelarter. Talrikast av dessa är bergfinken och rödstjärten. Mer krävande fågelarter som typiskt förekommer i de gamla skogarna är lavskrika, lappmes och tretåig hackspett.

Stora rovdjur, men inga möss

I nationalparken finns mer än 20 däggdjursarter. De stora rovdjuren björn, järv, varg och lodjur rör sig i parkens mest avlägsna delar. Mer sannolikt är det att du stöter på ren, hare, älg och räv i parken. I parken finns också näbbmöss och sorkar, samt mård, hermelin och vessla som jagar dessa gnagare. Möss finns inte så här långt norrut. I närheten av vattendrag kan du få syn på en utter eller se spår av dess fisketur. I vissa av nationalparkens älvar förekommer den hotade flodpärlmusslan.

Tajgafjällflyet

En observant vandrare kan få se ett tajgafjällfly (Xestia borealis) fladdra runt i sommarnatten kring trädkronorna i lämpliga grandungar. Speciellt för tajgafjällflyet är dess kraftiga beståndsväxlingar. Den här fjärilen syns i allmänhet på samma plats endast vartannat år. Orsaken är en parasitstekel som lever på andra årets stora flylarver och dramatiskt minskar följande års larvstam.
Larven blir nästan fullvuxen redan den första sommaren, men den vuxna fjärilen kläcks först den tredje sommaren, efter att ha övervintrat två gånger. Larverna övervintrar i marken eller i sprickor i granens bark.

Vattendelare

Nationalparken ligger på en vattendelare. En del av älvarna i parken rinner ut i Norra Ishavet, andra i Bottniska viken. Vattensystemen i nationalparken består huvudsakligen av älvar och bäckar. De vattendrag som rinner ut i Norra Ishavet hör till Tuulamajoki vattensystem, och de största av dem är älvarna Suomujoki, Luttojoki, Muorravaarakkajoki, Anterijoki, Jaurujoki och Nuorttijoki. Älvarna Luirojoki, Kopsusjoki och Repojoki samt Kemi älv, som har sin början i nationalparken, hör till Kemi älvs vattensystem och rinner ut i Bottniska viken.

Kungsörnen i Urho Kekkonens nationalpark

En fullvuxen kungsörn är mycket ståtlig. Den väger mellan fyra och fem kilogram, och dess längd från näbben till stjärtspetsen är 80–95 centimeter. Honan är större än hanen.
Man kan urskilja den här stora rovfågeln som en mörk skugga mot himlen. Kungsörnen är en rovfågel. Födan består av harar, hönsfåglar och renkalvar. Även en fullvuxen ren duger som föda, om örnen råkar ha jaktlycka. På kungsörnens meny finns också rävar, ekorrar, ormar och sorkar.

Kungsörnar förekommer på hela norra halvklotet. Arten föredrar områden där den störs av människan så lite som möjligt. Därför trivs kungsörnen också i Urho Kekkonens nationalpark, där ett tjugotal par häckar. I hela Finland häckar 350–450 kungsörnspar. 

På vattendelaren

Det vidsträcka skogsområdet genomskärs av ett fjällområde i öst–västlig riktning. Högplatån leder älvarna som rinner upp i parken åt två olika håll. I södra delen av parken mynnar bland annat Luirojoki, Kopsusjoki och Repojoki älvar samt Kemi älv ut i Östersjön. Älvarna Suomujoki, Luttojoki, Muorravaarakkajoki, Anterijoki, Jaurujoki och Nuorttijoki i den norra och östra delen av parken mynnar för sin del ut i Ishavet.

Skogslapplands aapamyrar

Efter skogarna är den näst största delen av parken täckt av olika myrar. I synnerhet i parkens södra del finns vidsträckta våta flarkmyrar. I parkens myrar växer bland annat närmare 30 olika arter av vitmossa. Av fåglarna på myren är gulärlan och grönbenan de mest talrika. Mindre talrika vadare som förekommer på de nordliga myrarna är myrsnäppa, dvärgbeckasin och svartsnäppa. På mer näringsrika myrar växer krävande kärlväxter och framför allt mossor. Om du har för avsikt att vandra på de öppna myrarna lönar det sig att ta med en flygbild så att du kan följa labyrinten av torra strängar som ligger högre än myren och slingrar fram mellan de våtare partierna. 

Allt högre och högre

Mellan barrskogen och det trädlösa kalfjället finns en smal fjällbjörkszon. Störst är fjällbjörksdungarna i västra delen av parken.
Där tall och gran numera endast hankar sig fram med möda finns det på nationalparkens fjäll ställvis fjällbjörksdungar som är så täta att det knappt går att ta sig igenom. Största delen av hela Finlands fjällbjörksbestånd finns i Urho Kekkonens nationalpark.

I parken finns många krön som är över 600 m höga. De högsta fjällen är Sokosti (718 m över havet), Ukselmapää (698 m över havet) och Vuomapää (689 m över havet). 

Även de seglivade björkbuskarna har sin gräns – på fjällets krön är det lågväxta ris, gräs och fjällummer som tar över. Också dvärgbjörken växer längs markytan. Vanliga risväxter på kalfjället är kråkbär och ripbär, som lyser klarröda under hösten. Om du håller ögonen öppna kan du också få syn på fjällsippa där berggrunden är mer näringsrik och mossljung på platser med snölegor. Krypljung  och fjällgröna med sina mattliknande växtbestånd låter sig inte skrämmas ens av hårda vindbyar. Vindpinade områden utan växtlighet är vanliga. Växtligheten på kalfjället är lågvuxen, eftersom växterna har anpassat sig till den karga jordmånen och det stränga klimatet. En stor del av vegetationen kan bestå av mossor och lavar. Fåglar som trivs i den öppna terrängen på kalfjället är bland annat stenskvätta, ljungpipare och fjällpipare. Lägre ner på sluttningarna i fjällbjörksdungarna finns till exempel dalripa, blåhake och gråsiska.

Kiilopääbjörken

Främst på fjällen i västra delen av parken finns en variant av fjällbjörken som växer längs marken. De låga kiilopääbjörkarnas tjocka, krokiga stammar ringlar sig fram längs markytan. Löven är nästan lika stora som på en vanlig fjällbjörk. Kiilopääbjörken har anpassat sig till fjällens korta och svala sommar, vinterns kyla och vinden som blåser bort det skyddande snötäcket.

Stagg

Gräsarten stagg , som förekommer i hela Finland, bildar täta och låga tuvor. Staggen är lätt att känna igen på sina smala, vassa blad och sitt smala, ensidiga ax.

I fjällområdena i Lappland finns stagg överallt, från skogsbältet till kalfjället. Den växer på fjällängarna, i smältvattenfårorna vid snösmältningen, invid fuktiga sänkor och bäckar samt kring myrar med tunna torvlager.

Vad händer med de sydliga fjällen?

I takt med att klimatet värms upp sprider sig tall och gran allt längre norrut och högre upp på fjällen. Utvecklingen syns redan i Urho Kekkonens nationalpark. De sydligaste snölegorna försvinner sannolikt helt och hållet under de kommande decennierna. De sydligaste växtplatserna för vissa fjällarter, såsom fjällglim, fjällkåpa och fjällsippa, är hotade.