Det finns många natursevärdheten i Urho Kekkonens nationalpark.
- Korvatunturi
- Luirojärvi och Sokosti
- Raappana torvkåta
- Lumikuru
- Luttojoki och Suomujoki skoltfältet
- Niilanpää renskiljningsplats
- Nuortti kanjon
- Paratiisikuru
- Pirunportti
- Pääsiäiskuru
- Raja-Jooseppi museigård
- Rumakuru
- Rumakuru äldre stuga
- Suomunruoktu gamla stuga
- Ukselmapää
Rumakuru
Smältvatten från inlandsisen åstadkom denna branta ravindal, som ligger intill markerade leder i nationalparkens närhet. Det är ca 6 km från Saariselkä till Rumakuru. Vid Rumakuru finns det två raststugor som friluftsfolk kan använda. Den äldre av stugorna är den äldsta stugan på området.
Rumakuru äldre stuga
Den byggdes kring sekelskiftet 1900. Skogsforskningsinstitutet lät renovera den långt förfallna stugan år 1982 och två år senare övergick den i Forststyrelsens besittning. Nuförtiden används Rumakuru äldre stuga som raststuga i Urho Kekkonens nationalpark och den underhålls regelbundet. Stugan ligger intill markerade vandringsleder och på vintern intill preparerade skidspår på det område i Saariselkä som lämpar sig för dagsutflykter.
Rumakuru äldre stuga byggdes vid sekelskiftet 1900 i en dal mellan fjällen Vävypää och Vahtamapää på Saariselkä fjällområde. På Vävypääsidan, ungefär en kilometer från stugan ligger Rumakuru, som är en stenig klyftdal med branta klippväggar härstammande från den senaste istiden. Stugan har fått sitt namn efter denna plats. Man känner inte med säkerhet till vem som byggde stugan, men spåren efter guldgrävning i närområdena tyder på att guldgrävare skulle ha byggt den till sin bas. Spåren är småskaliga så det har inte varit fråga om någon större guldrush på området. Men spåren i terrängen visar tydligt att det har letats efter guld i bäckarna i närheten av stugan. Ungefär en halv kilometer från Rumakuru äldre stuga ligger Rumakuru nyare stuga, som byggdes för forsknings- och friluftsbruk år 1960.
Under guldrushen tid i Lappland byggdes en liten stuga vid Kulasjokis övre lopp. Dess golvyta är 8 kvadratmeter och takhöjden 2,4 meter mitt i stugan. Ljus kommer in i stugan från ett fönster i sydväggen och från ett annat fönster i dörren. Stugan har en trästomme och den restes direkt på marken i klyftdalens flacka sluttning. Stugans ytterväg består av blocktimmer. Stugans sadeltak är befordrat med modern bitumenfilt men överklätt med trä, enligt gammal kutym. I stugan finns nuförtiden en vedeldad kamin och en gasspis. Stugans exteriör är skyddad genom miljöministeriets beslut år 1994. När stugan behöver renoveras, kontaktas alltid Museiverket först.
Nuförtiden fungerar Rumakuru äldre stuga som öppen raststuga för vandrare, men den kan inte användas för övernattning. I stugan finns inga britsar, endast bord och bänkar.
Pääsiäiskuru
Man kan beundra Pääsiäiskuru från markerade leder. Pääsiäiskuru är en intressant natursevärdhet; en fjälldal, där det kan finnas snö ännu i juli. Det är bara ett par kilometer såväl längs sommar- som vinterleder till Pääsiäskuru från Urho Kekkonens nationalparks entréportal i Saariselkä.
Ukselmapää
Från fjället Ukselmapää har man de bästa vyerna i parken. Ukselmapää är nationalparkens nästhögsta fjäll (698 m). Terrängen på Ukselmapää består av lättframkomlig, torr fjällhed.
Paratiisikuru
Många anser att fjälldalen Paratiisikuru är det vackraste stället i Urho Kekkonens nationalpark. Paratiisikuru ligger inom Saariselkä vildmarksområde, nordväst om fjället Ukselmapää. Från ån Sarvijoki går det en tydlig stig ner i Paratiisikuru, och stigen fortsätter från Paratiisikuru till Ukselmapää. I Paratiisikuru finns två fjälltjärnar med klart vatten. Ett vattenfall rinner ut i ena av dem. Snön ligger kvar i denna fjälldal långt in på sommaren. På sommaren är fjälldalens växtlighet frodig, och där växer bl.a. majbräken.
Pirunportti
Pirunportti ("Djävulsporten"), ligger inom Saariselkä vildmarksområde, nordost om Ukselmapää. Pirunportti är en fjälldal värd sitt namn: den består av ett hav av stenblock och fungerar som passage när man vandrar från Paratiisikuru mot Muorravaarakka. Snön ligger kvar i denna dal långt in på sommaren. På vintern är det ofta lavinfara i dalen.
Lumikuru
Lumikuru består till en början av ett svindlande stup mellan Lumipää och Ukselmapää. Under den branta östra fjällväggen ligger snön kvar under nästan hela sommaren. Fjälldalens smältvatten ger upphov till en liten klar bäck, som rinner ner i dalen I bäckdalen påträffas parkliknande fjällbjörksdungar med vita stammar och ställvis också frodiga små ängar och gölar som kantas av mossor och ormbunkar. På vintern är det ofta lavinfara i Lumikuru.
Nuortti kanjon
I sydöstra delen av Urho Kekkonens nationalpark finns Nuortti kanjon, i vilken älven Nuorttijoki slingrar fram. Man kan bekanta sig med kanjonen genom att vandra längs Nuortti vandringsled.
Korvatunturi
Fjället Korvatunturi är känt som julbockens hemvist! Korvatunturi ligger i Itäkairas mest avlägsna hörn och har tre toppar. Fjällets toppar är mycket vassa och påminner lite om öron ("korva" = öra), vilket troligen gett fjället dess finska namn. Eftersom Korvatunturi ligger vid riksgränsen, inom gränszonen, får man inte ta sig dit på egen hand. Till den närliggande Korvatunturinmurusta kommer man dock längs en vandringsled, och därifrån kan man beskåda själva Korvatunturi på avstånd.
Sokosti och Luirojärvi
Sokosti är det högsta fjället (718 m) i Urho Kekkonens nationalpark liksom också i Östra Lappland. Sokosti ligger på östra sidan av sjön Luirojärvi, och många vandrare har som mål att bestiga det.
Sjön Luirojärvi, "Urho Kekkonens nationalparks pärla", ligger nationalparkens mitt och är ett populärt utflyktsmål bland många vandrare. Vid Luirojärvi finns följande stugor som erbjuder utmärkta övernattningsställen under en långfärd: Kuusela hyresstuga, Luirojärvi öde- och reserveringsstuga, Rajankämppä ödestuga och Raappana torvkåta.
Raappana torvkåta
Raappana torvkåta är en liten, stämningsfull stuga som är delvis nedgrävd i jorden på Luirojärvis strand i kärnområdet av Urho Kekkonens nationalpark. De närmaste reserverings- och ödestugorna ligger på ett par kilometers avstånd från torvkåtan. Under årtiondenas lopp har Raappana torvkåta betjänat som övernattningsställe åt åtskilliga vandrare.
Sodankyläs tidigare länsman Aarno Raappana var en aktiv ödemarksvandrare och han byggde torvkåtan till sin stödpunkt i mitten av Koilliskaira ödemark. Torvkåtan ligger på ett näs mellan ödemarkssjön Luironjärvi och en mindre tjärn kallad Raappanan lampi. Fågelvägen är det 4 km från torvkåtan till toppen av områdets högsta fjäll Sokosti (717 m). Raappana torvkåta är den första torvkåta i Finland som byggts enbart med tanke på frilufts- och rekreationsbruk.
Raappana torvkåta, eller Sokosti stuga som Raappana själv kallade den, hann förfalla och murkna under flera årtionden. Efter att Urho Kekkonens nationalpark hade grundats, byggde nationalparkens personal och föreningen Nuorten Retkeily ry kåtan på nytt år 1984. I arbetet tillämpade de gamla byggnadssätt och de ursprungliga måtten. Fram till år 2000 var Raappana torvkåta en reserveringstorvkåta för två personer. Sedan dess har den tjänat friluftsfolk som en för alla öppen torvkåta. För tillfället är den i illa skick.
Raappana torvkåta är ett litet övernattningsställe som är delvis nedgrävt i marken. Eftersom kåtans dörr öppnar sig utåt, kan det på vintern vara nödvändigt att skotta snön för att få upp dörren. Väggarna är av stockar och taket av filt. Torvkåtan har ett jordgolv beklätt men platta stenar. Att utrymmet är litet berättar redan dörren som är bara en meter hög. Som högst är det 1,5 meter till taket inne i kåtan, närmast väggarna bara en meter. Golvytan är ca 4 m². Det finns utrymme för två personer i kåtan, som har två sovbritsar. Den ena ligger till höger om dörren, den andra längst inne i kåtan. Till vänster om dörren finns en kamin. Det enda fönstret finns i dörren.
Det finns en eldplats, en bod och en torrtoalett på torvkåtans gård. Via gården går en gammal stig som följer terrängen och som vandrarna använder. Stigen är inte en markerad led, men den är utprickad på friluftskartor. Det är ca två kilometer från Raappana torvkåta till reserverings- och ödestugorna på Luirojärvis strand.
Niilanpää renskiljningsplats
Lapplands renbeteslags renskiljningsplats ligger på Niilanpääfjällets västsluttning i Urho Kekkonens nationalpark. Stängslet byggdes i början av 1960-talet. Det användes huvudsakligen vid märkning av renkalvar på sommaren men också vid renskiljning på hösten. Renskiljningsplatsen har inte använts aktivt på flera år, för renarnas flyttleder har ändrats och renarbetet är koncentrerat till renbeteslagets västra delar. Vid renskiljningsplatsen finns en stuga, som renbeteslaget äger och lät bygga som en bas för renskötsel. Utanför renvaktarstugan finns en eldplats, en torrtoalett och ett vedförråd för friluftsbruk.
Suomunruoktu gamla stuga
Suomunrutku gamla stuga byggdes år 1935 och är numera en historisk sevärdhet i Urho Kekkonens nationalpark. Stugan ligger på ca 100 meters avstånd från den nyare stugan Suomunruoktu öde- och reserveringsstuga, som är i friluftsbruk.
Suomunruoktu gamla stuga i Urho Kekkonens nationalpark har varit med om mycket och den har använts för många olika ändamål. Den byggdes veterligen ursprungligen till bastu för guldgrävare år 1935. Under det följande årtiondet rustade Suomen Latu upp stugan för friluftsbruk. Under kriget användes den som bas för militärpatruller. Nuförtiden är stugan ett historiskt besöksmål på Urho Kekkonens nationalparks basområde.
Suomunruoktu gamla stugas historia
Guldfyndigheter som hittades i Ivalojoki under den senare hälften av 1800-talet ledde till en guldrush, som fortsatte in på 1900-talet och spred sig också till andra delar av Lappland. Hoppfulla guldletare kom också till Koilliskaira. På nationalparksområdet finns ännu kvar byggnader och anordningar från den tiden och här och där i terrängen också spår efter guldgrävning. Även Suomunruoktu gamla stuga härstammar från denna guldletningens guldålder.
Guldgrävarna byggde stugan vid Suomujokis övre lopp år 1935. Ursprungligen byggdes den till bastu för guldgrävarna alldeles intill Suomujoki. Det hus männen bodde i var större och låg lite högre upp i den långsluttande backen vid älven. Byggherre var ingenjör Hollman.
Huvudbyggnaden i Suomunruoktu var indelad i två delar, Teräväpää och Tylppäpää med köket däremellan. Under krigen fungerade huset som inkvartering för militärpatruller och det användes då också som häststall. År 1943 köpte Suomen Latu huvudbyggnaden och bastun för friluftsbruk. Redan då var huvudbygganden i så dåligt skick, att det inte lönade sig att rusta upp den utan den revs. I stället byggdes bastun om till stuga för vandrare. Stugan har ingen fast grund utan byggdes direkt på marken av handbilade rundtimmer. Den har ett fönster och sadeltak av bräder. Suomen Latus reparationsexpeditioner och privata personer utförde upprustningen av stugan och därtill gjordes renoveringar under flera årtionden från och med år 1947.
Suomunruoktu gamla stuga är den första stuga på Saariselkäområdet som gjorts till ödestuga enbart för att betjäna friluftslivet. Den hann tjäna vandrare under flera årtionden. Senare byggdes ett nätverk av ödestugor i Koilliskaira, och i synnerhet efter bygget av Suomunrouktu nya stuga år 1966 minskade användningen av den gamla stugan. Gamla stugan kom att förfalla.
Åren 1976 - 78 rustade Suomen Latu upp Suomunruoktu gamla stuga till ett museiobjekt. Nuförtiden är stugan ett historiskt besöksmål på Urho Kekkonens nationalparks basområde. Stugan är i dåligt skick. I stugan finns britsar och ett bord kvar men eldstaden har avlägsnats. Ute bakom museistugan finns ännu en gammal stånglatrin. Ordet "ruoktu" är nordsamiska och betyder hem.
Luttojoki skoltfält
Vid Luttojoki skoltfält (Oskarinjärvi och Oskarinkoski) kan man bekanta sig byggnadstradition från Suonikylä i gamla Petsamo. Familjerna Semenoff och Fofanoff, som hade evakuerats från Suonikylä i Petsamo, bodde en tid på Luttojoki skoltfält. De här fälten ligger på östra sidan av Luttojoki i norra kanten av Urho Kekkonens nationalpark, cirka två kilometer uppströms från den plats där älvarna Luttojoki och Suomujoki möts. Skoltfälten var bebodda på 1940-talet. De är skyddade i och med att Urho Kekkonens nationalpark inrättades. Fälten har rustats upp åren 1981 och 2000 på talkoläger, som anordnades av WWF Finlands Fond. Museiverket och Forststyrelsen sköter underhållet av byggnaderna och fälten.
Byggnaderna vid Oskarinkoski vid älven Luttojoki var familjen Semenoffs vinterviste. Byggnaderna på Oskarinjärvis strand beboddes däremot möjligen året runt av Iivana Semenoffs och hans svärsons Fofanoffs familjer. Familjen Semenoffs sommarviste låg på 12 km avstånd på Kotajärvis strand. De kom till Luttojoki vinterviste med båt redan i slutet av augusti och återvände till sommarvistet i maj. Semenoffs och Fofanoffs bodde på fälten åren 1946-1948. Senare utplacerades skoltsamerna från Suonikylä permanent i Sevettijärvis omgivning. Skoltfältens byggnader är uppförda i gammal, traditionell stil och är sålunda värdefulla med tanke på byggnadshistorien och skolttraditionen.
Oskarijärvi och Oskarikoski skoltfält
Då Finland förlorade Petsamo till Sovjetunionen i kriget, miste familjerna Semenoff och Fofanoff och många andra skoltsamefamiljer sina släktområden. Petsamo var ju skoltsamernas traditionella hemtrakt. Under kriget evakuerades skoltsamerna till den finska sidan. Efter Lapplandskriget kunde de evakuerade skoltsamerna inte återvända till sin hemtrakt. Till följd av landavträdelser miste skoltsamerna sin hemort, sina renar och sin övriga egendom. Därtill blev en del av deras släktingar på andra sidan av gränsen.
Till en början bosatte sig familjerna Semenoff och Fofanoff så nära sin tidigare hemtrakt som möjligt, längs Suomujoki och Luttojoki nära riksgränsen. Semenoffs och Fofanoffs byggde sig ett vinterviste på Luttojokis strand nära Suomujokis mynning. Sommarvistet byggdes på endast 12 kilometers avstånd därifrån, på Kotajärvis strand. Sommarvisten har funnits också på stränderna till sjöarna Ahven-, Aitta- och Ruohojärvi samt vid Luttojoki. Efter ett par år bosatte sig familjerna Semenoff och Fofanoff permanent i Sevettjärvi.
Vintervistet bestod av en två familjers "by", för förutom Semenoffs bosatte sig också Fofanoffs familj (numera Käyräniemi) vid Luttojoki. Man kom till vintervistet redan i slutet av augusti och flyttningen sköttes med båt. Hela vintern fiskade man med nät under isen. Man idkade också renskötsel fastän största delen av renarna hade blivit kvar på andra sidan av gränsen. Det fanns inget renstängsel vid vintervistet. Man behövde inte utfodra renarna, för betesmarkerna var så fina. Bara ett par renar var fastbundna på gårdsplanen. Skoltsamerna hade också får.
I Luttojoki vinterviste vid Oskarinkoski bodde Oudas (f. 1876) och Natalia (f. 1873) Semenoff samt deras dotter Maria och sonen Pietari ("Päett", f. 1921) med sin hustru Helena (f. 1924, f.d. Fofanoff) och sonen Ivan (Jõnn-Evvan) med sin hustru Fedosia, deras fyra dotter och två söner. Också Oudas och Natalias dottersöner Ontrei och Eljas bodde med dem. På Oskarinjärvis östra strand bodde Oudas Semenoffs son Iivana ("Uts-Evvan", f. 1908) med hustrun Eufrosimia (f. 1908) och deras två döttrar och en son. På sjöns västra sida bodde Oskar Fofanoff med hustru Akilina (f.d. Semenoff) och fem barn.
Vid Oskarinjärvi fanns det två boningshus, som i dag är i dåligt skick. Av det tredje huset finns bara några bjälklag kvar. På gårdsplanen finns också några förrådsgropar och -kåtor.
Oskarinkoski skoltfält ligger bara 300 meter uppströms längs Luttojoki från Oskarinjärvi skoltfält. Vid Oskarinkoski finns förutom boningshusen också en rökbastu, en jordugn, två källare och en torrtoalett. Åt fåren hade man byggt fårhagar och fårstall. Därtill finns på skoltfältet resterna av en förrådskåta och andra kåtor. För förvaring av hö och lav hade man särskilda lavar.
Man hämtade hö till fåren från tre olika ställen. Det bästa stället var en äng med högt gräs vid Suomujokis mynning, vid en björkdunge ungefär en kilometer ner för Luttojoki. Samma äng hade tidigare använts av Raja-Jooseppi, dvs. Joosef Juhonpoika Sallila, som bodde vid Luttojoki längre nedströms. Efter Raja-Jooseppis död år 1946 kunde skoltsamerna använda de fina slåtterängarna.
Byggnaderna har skyddats genom förordning år 1985. Byggnaderna får inte användas, med undantag av torrtoaletten, som alla besökare får använda.
Byggnader och konstructioner på Luttojoki skoltfält
Vid Luttojoki skoltfält finns följande byggnader och konstruktioner:
1. Oudas Semenoffs stuga vid Oskarinkoski
- Boningshus, en stuga med två rum på Luttojokis östra strand. Stugan är knuttimrad och har bilade timmer från insidan. Byggnaden var Oudas och Natalia Semenoffs familjs vinterbostad åren 1946-1948.
2. Stuga vid Oskarinkoski
- Boningshus, som var Ivans (Uts-Evvan) och hans hustru Euforsinias vinterbostad åren 1946-1948.
3. Fårhage vid Oskarinkoski
- Semenoffs fårhage
4. Rökbastu vid Oskarinkoski
5. Jordugn vid Oskarinkoski
6. och 7. Källare vid Oskarinkoski
8. Torrtoalett vid Oskarinkoski
9. Bom
10. Informationstavla vid Oskarinjärvi
11. Stuga vid Oskarinjärvi
- Oskari Fofanoffs familjs bostadshus. (Iivana Semenoff med familj bodde på andra sidan av sjön.)
12. Gårdsbyggnad vid Oskarinjärvi
13. Gårdsbyggnad vid Oskarinjärvi
14. Fårboden
Suomujoki skoltfält
Suomujoki skoltfält ligger vid älven Suomujoki ett par kilometer nordost om Aittajärvi i Urho Kekkonens nationalpark. Fältet, som är skyddat och restaurerat, användes som boplats av skoltsamer på 1940-talet. Suomujoki skoltfält var sommarboplats för familjen Semenoff från Suonikylä i Petsamo under åren 1946 - 1948. Det är den bäst bevarade skoltsamiska byggnadshelheten inom Finlands nuvarande gränser, som byggts enligt byggnadstraditionen i gamla Suonikylä. Platsen är värdefull i byggnadshistoriskt hänseende och för den skoltsamiska traditionen. Skoltsamerna som evakuerades från Petsamo utplacerades slutligen i Sevettijärvi.
Byggnaderna på Suomujoki skoltfält
Bostadskåta
Stugan
Bastun
Renstall
Njallan dvs. lagerboden
Renstängslet
Stolpboden
Boden byggdes år 1947 på lösa nedgrävda stubbar, som höggs släta för att hålla möss och sorkar ute.
Ugnen
Fårboden och fårhagen
Planritning över Suomujoki skoltfält
På Suomujoki skoltfält finns följande hus och byggnationer:
Raja-Jooseppi museigård
Joosef Sallila från Parkano byggde Raja-Jooseppi gård åt sig och sin livskamrat Matilda Lehikoinen i början av 1900-talet. Gården är en nationellt värdefull kulturhistorisk miljö och skyddad genom statsrådets beslut. Gården har bevarats nästan oförändrad: byggnaderna har renoverats och gårdstunet har bevarats öppet. Vid gården finns det också en krigstida (1939 - 1945) skyttegrav. Raja-Jooseppi gård ingår i Naturaområdet Urho Kekkonens nationalpark - Sompio - Kemihaara.
Raja-Jooseppi gård ligger vid Luttojokis strand invid ryska gränsen. På andra sidan Luttojoki öppnar sig fina vyer över skogsklädda berg på ryska sidan. Petsamo var en del av Finland 1920 - 1944, vilket betydde att riksgränsen flyttades några gånger under Jooseppis och Tiltas tid. Emellanåt bodde de på hundra kilometers avstånd från ryska gränsen.
Gårdens invånare
Kring år 1910 kom Jooseppi (Joosef) Juhonpoika Sallila från Parkano rännandes nedströms för Luttojoki tillsammans med sin livskamrat Matilda Lehikoinen. Här, mitten av vildmarken, fanns det en bastu, som renkarlarna Uula Valle och Arvid Pokka hade byggt. I den slog Jooseppi och Tilta ner sina bopålar. De levde på guldgrävning, pärlfiske och fiske samt jakt och renskötsel. De skaffade också några kor och får till gården. De hade ett stort potatisland, vilket var ett tecken på välstånd. Foder åt husdjuren fick de genom slåtter på gårdstunet och på en närliggande ö.
På gårdstunet byggdes för hand en rad byggnader under tio år. Till en början bodde paret i bastun, men snart byggde de en ny stuga av vitblänkande timmerstockar. Ladugården byggdes för två kor men under de bästa tiderna fanns där till och med fyra kor. Potatiskällaren var en nödvändighet med tanke på förvaringen av mat. Bakugnen byggdes utomhus. Gårdstunet med omgivande slanstängsel var klar år 1920.
I början av år 1920 kom den jordenruntresenären Huhti-Heikki från Etseri till gården. Han hade hört under en resa i Kanada att Petsamo kommer att införlivas med Finland och han kom till Luttojoki för att idka pärlfiske. Jooseppi övertalade honom att stanna på samma brink. Huhti-Heikki byggde en egen stuga på gården och bodde där i fyra år.
Gårdstunets vegetation
Det vackra gårdstunet på Raja-Jooseppi gård vid Finlands östgräns består av gräsrika torrängar och ristorrängar med ett rikt artbestånd, friska gräsängar och lågörtrika svämängar. Gården underhålls genom att slå vegetationen på gårdstunet och röja björkbuskagen på holmen utanför.
Lägg dig gärna en stund i sluttningen, lyssna till det porlande vattnet och titta på molnens dans. Al-ternativt kan du ta tillfället i akt att ta en närmare titt på gårdens lågvuxna vegetation. Bland den övriga vegetationen kan du få syn på någon av de sällsynta små arterna låsbräken, höstlåsbräken, nordlåsbräken eller topplåsbräken. Vanligare arter är bland annat gullris, kattfot, liten blåklocka, ormrot, raggmyskgräs och rödven.
Raja-Jooseppi gårds planritning:
Vid Raja-Jooseppi gård finns följande byggnader och konstruktioner:
1. Lada
2. Ladugård och dass
3. Brunn
4. Fiskkällare
5. Fårhus
6. Huhti-Heikkis stuga
7. Rökbastu
8. Jordugn
9. Jooseppis stuga
10. Bod
11. Renpåle
12. Redskap för att mjuka upp skinn
13. Skyttegrav
14. Grunden till Jooseppis nya hus
15. Stängsel