Mästare på att leva på yttersta gränsen i Iisakkipää

Det extrema klimatet i Lappland och fjällen har en enorm inverkan på naturens årscykel. Allt blommar snabbt, den rikliga mängden smältvatten i början av sommaren och den därpå följande högsommarvärmen och eventuella torkan får till stånd en oerhört snabb start på sommaren och kanske en kvardröjande känsla på högsommaren.

Smältvattnets sorl är kraftigt i bäckarna på fjället Iisakkipääs sluttningar om vårarna. Smältvattnet flödar med ett dån nerför sluttningen mot älven Luttojoki och fuktar sluttningarna inför vegetationsperioden. De första blommorna blommar längs bäckarna då det ännu finns snö på de översta sluttningarna. Kabbelekans (Caltha palustris) solgula blommor lyser längsmed bäckarna.

Snön ligger kvar på fjället Iisakkipääs karga sluttningar ända fram till maj–juni. På de nedre sluttningarnas karga, talldominerade moar är kråkbäret (Empetrum nigrum) den dominerande arten. På sina ställen kan man även se lingon (Vaccinium vitis-idaea) och blåbär (Vaccinium myrtillus) bland kråkriset. Högre upp ser man allt fler förvridna och krokiga björkar i skogen. Här och där i fuktiga fördjupningar och längs bäckar hittar man tätört (Pinguicula vulgaris) och midsommarblomster (Geranium sylvaticum). 

Bottenskiktet under fjällbjörkskogen är kargt och björkskogen påminner mera om ett två meter högt buskage än om en fjällbjörkskog. Björkskogen glesnar ju högre upp man kommer och skogen erbjuder inte längre något skydd mot vädret. Vinden pinar fritt bland björkarna och högsommarens sol gassar. 

Fjällarterna är riktiga mästare på att leva på yttersta gränsen. På sommaren utsätts de för regn, pinande vindar och gassande solsken. På vintern kan det skyddande snötäcket vara mycket tunt beroende på vindförhållandena. Fjällarterna är inte stora, men vandrare som orkar böja sig ner till marken kommer att få lön för mödan. Sedda på nära håll kan de blommande arternas skönhet och detaljer mäta sig med vilka imponerande trädgårdsväxter som helst. Blomningen äger rum i början av sommaren och den är över på ett ögonblick.

Redan under de första veckorna i augusti börjar naturen förbereda sig inför hösten. Mogna bär och svampskörd är tecken på att sommaren börjar gå mot sitt slut. För den som rör sig i tallskogarna på de nedre sluttningarna lönar det sig att hålla ögonen öppna efter olika svamparter. Ibland kan man hitta stensopp eller karljohan (Boletus edulis), goliatmusseron (Tricholoma matsutake) och mera välkända strävsoppar såsom tegelröd björksopp och tallsopp (Leccinum versipelle, L.vulpinum). I frodig fjällbjörkskog kan man med lite god tur till och med hitta kantareller (Cantharellus cibarius).

Höstens färgprakt ger landskapet nya färger. På fuktiga ställen på de nedre sluttningarna sätter odonet (Vaccinium uliginosum) och blåbärsriset (Vaccinium myrtillus) färg på grönskan. Fjällbjörkskogarna ger landskapet en glad gul färg och på fjället glöder ripbären (Arctostaphylos alpina) röda. Myrfläckar lyser i nyanser av gult och orange. Höstens färgprakt varar inte länge. Naturen förbereder sig inför vintern i augusti–september och redan efter det är höstfärgernas tid förbi. I stället infinner sig väntan på vintern.

Fjället Iisakkipääs sluttningar täcks av snö från ett halvt år till åtta månader beroende på sluttningens väderstreck. De södra sluttningarna smälter först, men på sluttningarna som vetter mot norr kan det finnas snö ännu i juni. Under vintern vilar naturen och försöker överleva till följande vegetationsperiod med så få skador som möjligt. Snötäcket skyddar både växter och djur mot vind och kyla.