Luulampi, kulturhistoriens och fornminnenas källa

En första anblick på området kring Luulampi sjöar visar ett vackert landskap för vandraren. Två små sjöar med klart vatten och porlande källor glittrar vid foten av fjället. Sjöarna är på sina ställen omgivna av sandmoar, ställvis av en tunn fältskiktsvegetation. Det böljande lanskapet är täckt av lingon (Vaccinium vitis-idaea), kråkbär (Empetrum nigrum), ljung (Calluna vulgaris) och olika lavar. Vackert!

Landskapets skönhet var knappast orsaken till att folk i forna tider valde att bosätta sig just här. Det som däremot fick människor att slå sig ner i Luulampi antas vara det böljande landskapet som utgjorde ett bra område för vildrensjakt. Troligtvis har samma människor grävt ett system av gropar för vildrensjakt några kilometer från sjön. Vildrensjakt var en viktig näring och ett sätt att överleva.

Platserna för vildrensgroparna finns kvar än i dag och kan ses norr om kullen Luuvaara vid bäcken Roopenoja. Förutom vildren jagade man även annat villebråd och även fiske och att ta vara på det naturen hade att ge var viktiga sätt att klara sig på. Gamla ben som hittats i området är ben från stora djur. Detta tyder på att bytet i forna tider bestod av älgar och renar. Älgar finns fortfarande i området, men renbeståndet har försvunnit helt.

Rengropar var en effektiv jaktmetod och den sista renen i det nuvarande Urho Kekkonen-området påträffades i slutet av 1800-talet. Detta var slutet för denna tusentals år gamla jaktmetod.

Luulampi med omnejd bär spår av svunna tider. De första invånarna har troligtvis kommit dit strax efter istidens slut, för 9 500 år sedan.
När marken hade blivit fri från is och beboelig sökte sig befolkningen till gynnsamma platser nära vattendrag. Man kunde byta boplats enligt årscykeln och till bra ställen har man alltid återvänt. Det är därför möjligt att bosättningsfynden som gjorts i Luulampi från förhistorisk tid kan hänföra sig till en tusentals år lång tidsperiod.