Guldfeber i Saariselkä

I slutet av 1800-talet drabbades Saariselkä-området av en guldfeber av aldrig tidigare skådat slag. Guld hade man förvisso grävt efter längs älven Ivalojoki och dess biflöden och utmed bäckar ända sedan 1868, men nu hade företagen större drömmar och mer pengar på spel.

Det att man hittat guld i älvbrinkar och på älvbottnar gjorde att folk drog slutsatsen att guldet måste ha följt med dit någonstans längre bort ifrån med vatten, is och lös jord. Man tänkte sig att det måste finnas en moderklyft för guldet någonstans, en plats där det fanns mycket guld i berggrunden. Det enda man behövde göra var att hitta den där platsen, så skulle man bli rik. Drömmen om guldets moderklyft fick fart på företagare och penningstarka män.

Gruvbolaget Kerkelän Kaivosyhtiö Pohjola

Henrik Herman Kerkelä (1869–1929) från Kemijärvi startade guldruschen. Han råkade av en händelse vara på plats när en ansedd geologisk expedition under ledning av J. Sederholm, direktör för Geologiska kommissionen, kom fram till att området kring Hangasoja i Laanila skulle vara ett utmärkt ställe för att leta efter bergguld.

Detta hände år 1898. Kerkelä skyndade sig genast att muta in området i fråga. Han lyckades senare övertyga finansiärer med sina analyser som visade att det fanns upp till 92,50 gram guld per ton i berget. Detta var en makalöst stor mängd.

När dessutom ett officiellt organ under ledning av Sederholm lovordade Kerkelä var finansiärerna redo att ställa sig bakom gruvprojektet. Gruvbolaget Pohjola inledde sin verksamhet längs bäcken Hangasoja (se karta) i februari 1902. Bolagets kapital uppgick till hela 1,8 miljoner mark.

Aktiebolaget Prospektor inmutar områden

Aktiebolaget Prospektor grundades för att konkurrera med Kerkelä år 1902. Initiativtagaren till grundandet av bolaget var ovan nämnde J.J. Sederholm. Ägarna i bolaget bestod av en grupp inflytelserika män.

Förhoppningarna om att hitta en moderklyft var höga. Detta visar bland annat en rapport av en forstmästare som mätt timmerreserverna söder om älven Ivalojoki. Forstmästaren skrev i sin rapport att hela områdets timmerresurser borde sparas och användas till gruvverksamhetens kommande behov.

Snart var hela Saariselkä-området systematiskt inmutat, från Kaunispää till Kakslauttanen i nord-sydlig riktning och från Tolosjoki till Luulampi, vilket framgår av den bifogade kartan av Albin Torckell från år 1902. Listan över inmutare är intressant. På den finns till exempel flera tjänstemän, vars egentliga yrke inte hade någon som helst anknytning till guld och guldgrävning.

Skogskonduktör (forstmästare) Arthur Granit hade kommit till Enare år 1897 med uppgift att kartlägga områden och deras timmerreserver. Han skaffade sig ett trettiotal inmutningar i eget namn.

Mauritz Waenerberg, före detta sjökapten till yrket, arbetade hos Forststyrelsen. Han fungerade som skogsinspektör i Thule i Kaamanen. Han hade även i uppgift att installera gruvor.

Det går inte att undvika att stöta på Waenerbergs namn, om man läser reseskildringar från slutet av 1800-talet. Thule gård i Kaamanen med husbonden Waenerberg, ”Lapplands farbror”, nämns alltid i dem som en etapplats som erbjöd resande en vänlig och gästfri rastplats. Waenerberg skaffade 48 inmutningar.

Både Granit och Waenerberg sålde sina inmutningar till Prospektor redan år 1902. Detsamma gjorde troligen ingenjören K.A. Niinikoski från Tammerfors som inmutat hela området Iisakkipää och Vaahtamapää ända till bäcken Vellinsärpimäoja i öst. Inmutningarna var 76 till antalet. 

Märkligt är att Niinikoskis namn inte förekommer i någon av alla texter om områdets guldhistoria. På ett fotografi står han i en skara män på gården till Prospektors bas i Laanila. Därav slutledningen att även han sålde sina inmutningar till Prospektor.

Allt som allt övergick 470 inmutningar i Prospektors ägo.

Prospektors verksamhet

Prospektor inledde enorma byggnads-, väg- och sprängningsarbeten i området av aldrig tidigare skådat slag. Som mest hade bolaget 164 anställda. Bergsingenjör Emil Sarlin och kemiingenjör Juho Hugo Saarinen var arbetsledare.

För efterkommande generationer var dessa två herrar förutom representanter för sin bransch även de första fotograferna på den tiden. De har förevigat människor, aktiviteter och landskap i början av 1900-talet. De gamla fotografierna (sparade i GTK:s Hakku-register) i denna text är till exempel tagna av dem.

Prospektor byggde sin huvudsakliga bas i Laanila på den plats där restaurang Laanilan Kievari står i dag. Arbetsplatsbyggnader fanns dessutom i Hangasoja, Lutto, Tolosjoki, Moberginoja, Palsinoja och Ivalojoki Ruikanmutka. (Bolagets laboratorium låg i Hirvaskuru (se karta).
Det djupaste gruvschaktet var 51,5 meter och fanns i Lutto, dvs. Prospektors gruva. Övriga gruvbrytningar var gruvorna Ramsayn kaivos och Kaarle Kustaan kaivos norr om den nuvarande vägen Kutturan tie och gruvan Everstin kaivos vid Hangasoja (se karta).

Gruvschakten namngavs enligt bolagets största finansiärer och direktör. Ramsay-gruvans namn kommer från verkställande direktören August Ramsay. Namnet bakom gruvan Kaarle Kustaa är Carl-Gustav Standertskjöld. Everstin kaivos (Överstens gruva) fick sitt namn efter överste Hugo Standertskjöld. Båda Standertskjöldarna blev delägare i bolaget år 1903,då förhoppningarna om att hitta guld ännu var höga. Även Sederholm tecknade aktier i samma tilläggsfinansiering.

Vatten blev ett problem i alla gruvschakt. Vittringen av berggrunden visade sig vara så pass stor att schakten lätt fylldes av vatten trots att man försökte pumpa bort det så snabbt man kunde.

Prospektor tvingades lägga ner sin verksamhet år 1904 eftersom mängden guld som hittades inte låg i närheten av att vara lönsam.

Sista akten – eller så inte

Både Kerkeläs och Prospektors företag gick i konkurs. Man hittade inget guld eller så hittade man för lite.

Man har antagit att Kerkelä hade lurat finansiärerna ända från början. Man tror att han hade tagit med sig guldhaltiga stenar från Amerika där han tidigare hade arbetat som gruvarbetare.

Kerkelä lyckades till slut sälja sin gruva. Slutakten i affären ägde rum i Enare tingsrätt.

Kerkeläs och Prospektors misslyckanden blev dock inte de sista vågspelen. Tjugo år senare, på 1920-talet, började en ny guldrusch. Åter igen hittade man affärsmän och finansiärer och än en gång hade man en orubblig tro på att hitta stora mängder guld. Även denna gång fick försöken ett snöpligt slut.

Sägnen om Lapplands guld är full av fantastiska berättelser om hopp och försök och därpå följande förtvivlan och ekonomiska katastrofer. Men det finns även de som har lyckats.

Lokalbefolkningen fortsatte gräva i storbolagens spår efter att bolagen gett sig av. Många lyckades genom hårt arbete försörja sina familjer med de guldkorn som de hittade.

Grävandet efter guld fortsätter ännu. Sommar efter sommar återvänder guldletande män och kvinnor till schakten. För en del är grävandet ett tufft förvärvsarbete, för andra är det kanske mer en livsstil, en motvikt till stadslivet.

En fråga som vi aldrig får ett svar på?

Denna historia är fascinerande eftersom det aldrig kommer att gå att få ett definitivt svar på den. Guldgrävaren Eevert Kiviniemi hittade år 1935 ett guldkorn i älven Luttojoki i området Saariselkä. Guldkornet anses än i dag vara det största guldkornet som någonsin hittats i Finland. Guldkornet vägde imponerande 392,9 gram. Det berättas emellertid att hans manliga släkting Aleks Kiviniemi skulle ha hittat ett ännu större guldkorn redan år 1910 i bäcken Hangasoja. Påståendet om vad Aleks guldkorn vägde har däremot aldrig gått att bevisa eftersom han hann ta guld till en ring av guldkornet innan det vägdes. Ännu efter att guldet till ringen tagits bort vägde guldkornet 385,36 gram.

Hur stort är egentligen ett guldkorn som väger cirka fyrahundra gram? Upphittaren måste ha varit helt salig av lycka när han fick lön för mödan för det tunga arbetet med spaden. Det går bara att föreställa sig känslan av lycka när en guldklimp med storleken av ett ägg plötsligt dök upp mitt framför ögonen på honom. 

Om du är intresserad av guldhistoria

Guldhistoria kan man bekanta sig med på Prospektors vandringsled och på leden Laanilan Kultareitti (se karta). Utmed denna led finns i själva verket mer att se med anknytning till guld än längs Prospektors-leden. Här finns Kerkelä gruva och Prospektors gruvschakt Eversti och Kaarle Kustaa (det som finns kvar av dem).

Det har skrivits ett stort antal böcker om Lapplands guldhistoria. Den som är intresserad av ämnet kan läsa Seppo J. Partanens verk, till exempel boken ”Sankareita, huijareita ja veijareita” (Hjältar, skojare och svindlare) som även utgjort den viktigaste källan för denna text.

Lauri Skants har nyligen (2016) gett ut ett verk om Laanilas historia. I den får guldgrävningen stort utrymme. Herman Stigzelius ”Kultakuume – Lapin kullan historia” (Guldfeber – Lapplands guldhistoria) hör till baslitteraturen inom området.

Guldmuseet Tankavaaran Kultamuseo (37 km söderut från Saariselkä) är väl värt ett besök. Museets utmärkta utställningar berättar om guld och guldgrävning såväl i Lappland som i övriga delar av världen. 

Bekanta dig även med guldbyn Tankavaara Kultakyläs mångsidiga service.