Från Laanila värdshus till Saariselkäs internationella turistcenter

Saariselkä, Saaritunturit, Koilliskaira är renbeteslagens och vandrarnas paradis, samernas hemtrakter och ett populärt strövområde. I dag går renstigar och vandringsleder kors och tvärs i bästa sämja i området. Denna ödemark som beskrivits som Finlands ståtligaste fjällområde fick sin skyddsstämpel år 1983, då Urho Kekkonens nationalpark grundades.

Ursprungligen var Saariselkä ett vidsträckt fjällområde. Numera är Saariselkä mest känt som ett turistcenter vid riksvägen ungefär trettio kilometer från Ivalo flygplats. Regelbunden flygtrafik till Ivalo inleddes på 1950-talet.

Landsvägen till Ivalo färdigställdes år 1914. Före det gick stigen Ruijanpolku som veterligen är Lapplands äldsta vandringsled på västra sidan av Saariselkä-fjällen. Längs Ruijanpolku vandrade skattmasar och handelsresande, kyrkans män och vanligt folk som korsade fjällområdet för att komma till Ishavet. Nuförtiden är Ruijanpolku upprustad och betecknad som vandringsled från sjön Sompiojärvi till Laanila.

Laanila värdshus som färdigställdes år 1912 var områdets första inkvarteringsföretag. Kaunispää Alamaja nedre stuga flyttades från Rovaniemi till bäcken Kaunispäänojas övre lopp och öppnades för turism år 1949. Kaunispää Ylämaja övre stuga byggdes år 1952 på toppen av fjället Kaunispää. Dessförinnan fanns endast en liten brandvaktarstuga och ett utsiktstorn av trä på toppen av Kaunispää. Sininen Pirtti som byggdes år 1955 var Saariselkäs första restaurang.

I takt med att turismen i området har utvecklats och vuxit under årtiondenas lopp har även antalet restauranger och inkvarteringstjänster ökat. Många företag och privatpersoner har även byggt stugor för rekreation i området. 

Den första skidliften i Saariselkä stod klar på fjället Kaunispää år 1970. Fler tjänster har tillkommit under årtiondenas lopp i takt med de utmaningar som den växande mängden turister har fört med sig. År 2016 fanns det 15 backar med varierande svårighetsgrad i fjällen Kaunispää och Iisakkipää. I området kring Saariselkä turistcenter finns uppskattningsvis ca 200 km preparerade skidspår på vintern och på sommaren markerade vandringsstigar. Det finns även markerade snöskoleder som är naturstigar med informationstavlor på sommaren. 

Naturen lockar vandrare till Saariselkä

Många återvänder till Saariselkä år efter år för att åka skidor på vårskaren, beundra höstens färgprakt eller njuta av den ljusa sommaren i Lappland. Det lättframkomliga området med rundade fjällkrön som formats av den senaste istiden och den karga nordliga naturen lockar till vandringsturer. 

Naturen och miljön samt de mångsidiga naturaktiviteterna är de viktigaste anledningarna till att besöka Saariselkä. Saariselkä turistcenter har uppstått för att kunna ge alla som rör sig i naturen, turister och vandrare service i det fantastiska landskapet under alla årstider. Området Saariselkä är i dag ett internationellt resmål.

Området började byggas på 1960-talet och har därefter utvecklats och blivit ett mycket populärt resmål. Saariselkä är Europeiska Unionens nordligaste turistcenter. Byggandet har koncentrerats till ett komprimerat detaljplaneområde, så att all service finns nära. Genom att bygga koncentrerat skyddar man samtidigt det vackra fjällområdet och strävar efter att bevara den känsliga nordliga naturen i ett så naturligt skick som möjligt. 

Saariselkä – renarnas hempark

Norra delen av Saarselkä-fjällen hörde till Enare kommun i Lappland. På södra sidan av fjällen fanns samebyarna Sompio och Sodankylä. Renskötseln, en näring som har funnits sedan urminnes tider, är alltjämt en betydande inkomstkälla i området. Renskötseln syns i terrängen i form av rengärden och andra konstruktioner samt naturligtvis renar. Fjällområdet är renarnas betesområde främst på vintern och därför ser man få renar i fjällen på sommaren.

Renskötsel är en näringsgren som utvecklats av samerna. Den samiska kulturen syns även i ortnamnsbeståndet. En del namn kommer direkt från samiskan. Namnet Muorravaarakka kommer till exempel från nordsamiskan. Muorra betyder träd och vaara kommer från ordet várri. Den som har besökt Muorravaarakka vet att det är en trädrik älvdal.

Älven Muorravaarakkajoki har sitt ursprung i det storslagna landskapet kring områdets högsta fjäll, Sokosti (718 m ö.h.), och dess vatten rinner ner till älven Suomujoki. Den traditionella jojken av Orposen Pauluksen Paulus (Paulus Magga) handlar om hur landtungan mellan dessa två älvar skakade och sviktade då Paulus förde fram sin fars stora renhjord över den!  

Matti Ponkus jojk, Stora Ponkus jojk, handlar om hur han körde runt i fjällen i Saariselkä. Naturligtvis hade denne rike renskötare en rentjur, en dresserad körren som fordon. Smeknamnet ”Stora” syftar på mannens stora renhjord. Han har färdats fram och tillbaka, kors och tvärs genom hela ödemarksområdet. Ponkus renskötselområde Ponkun kotamaa ligger på den sydöstra sidan av sjön Kopsusjärvi på moderna kartor. 

Namnen Iisakkipää och Niilanpää syftar också på samiska renskötare. Niilanpää rengärde används inte för närvarande aktivt för renskötsel. Den andra halvan av Niilanpää renstuga är nu en raststuga som är öppen för vandrare.

Kullervo Kemppinens renstig är populär bland vandrare

Saariselkä fjällområde har varit populärt bland vandrare i flera decennier, långt innan Urho Kekkonens nationalpark grundades. Antalet besökare var emellertid ännu litet på 1950–60-talen jämfört med i dag. På 2000-talet har Urho Kekkonens nationalpark blivit ett av Finlands populäraste strövområden. 

Kullervo Kemppinen (1921–2012) var en av de första vandrarna på 1950-talet. Kemppinen såg fjällandskapet för första gången under kriget under de åtta krigsflygningar som han utförde. Fjällandskapet gjorde ett oförglömligt intryck på denne unge flygspanarofficer vid flygvapnet. Senare vandrade han regelbundet i Lappland under flera årtionden och skrev böcker om sina vandringar.

Kemppinen var advokat och författare och hade erhållit hederstiteln lagman. Han hade fascinerats av Lappland och Saariselkä ända sedan 1950-talet. Betagen av Lappland skrev Kemppinen flera böcker inspirerad av sina vandringar under fem olika decennier.

Kemppinens böcker innehåller fantastiska naturbeskrivningar, intressanta vandringsskildringar samt gott om anvisningar och praktiska tips för vandrare. I sina böcker berättar Kemppinen även om guldgrävare, om Meänteis-eremiten (Reijo Savinainen) och om andra invånare i ödemarken. 

Kullervo Kemppinens första verk, Lumikuru, kom ut år 1958. Redan namnet på boken ”snöravinen” förankrar vandringserfarenheterna och naturupplevelserna i hjärtat av Saariselkä fjällområde. Boken Poropolku kutsuu (Renstigen kallar) som utkom år 1961 ökade kännedomen om Saariselkä-området ytterligare.

Kullervo Kemppinen anses vara Saariselkäs upptäckare. Tack vare hans böcker ökade området i popularitet och antalet besökare ökade. Under årtiondenas lopp har markerade vandringsleder och naturstigar för vandrare tillkommit vid sidan av renstigarna.
Antalet öde- och reserveringsstugor har ökat sedan Kullervo Kemppinens tid. Urho Kekkonens nationalpark som grundades år 1983 har höjt hela områdets status som resmål för naturturism.

Urho Kekkonens nationalpark ger sina besökare garanterad kontakt med den nordliga naturen under alla årstider. Från turistcentret kommer man direkt till Saariselkäs närliggande fjäll eller till hjärtat av den djupaste ödemarken, till traditionella Saariselkä som utgör kärnan i Urho Kekkonens nationalpark.

Rumakuru nyare stuga

Rumakurus nyare raststuga byggdes år 1960 i forskningssyfte och för vandrare. Stugan byggdes av Skogsforskningsinstitutets Laanilas testområde. Urho Kekkonens nationalpark grundades år 1983 och följande år, år 1984, överfördes stugan på Forststyrelsen.

Sedan den dagen har stugan använts av vandrare. Stugan har renoverats enligt Museiverkets anvisningar så att den passar för vandrare och dess ursprungliga exteriör bevaras. Rumakuru nyare stuga är en raststuga som passar för vandrare som vill ta en kort vilopaus och äta sin matsäck bredvid den vackra ravindalen.

Drygt en halv kilometer från den nyare stugan ligger Rumakuru äldre stuga som är en av de äldsta byggnaderna i Saariselkä.

Rumakuru äldre stuga

Rumakuru äldre stuga som i dag är en raststuga för vandrare byggdes troligtvis av guldgrävare. Rumakuru äldre stuga står och lutar svagt i en skogig sluttning och välkomnar sina besökare. Det går inte att se att stugan är en av de äldsta i området, då man kommer in i stugan.

Rumakuru äldre stuga byggdes vid övergången mellan 1800- och 1900-talet. Senare har nya husbönder gett stugan nytt liv tack vare renoveringar och regelbundet underhåll. Ät din medhavda matsäck i denna välstädade stuga och ta en paus från skidturens eller vandringens höga tempo och koncentrera dig på att lyssna till stugans historia.

Tystnaden och lite god fantasi kan hjälpa dig att höra vad männen som byggde stugan tänkte. Det finns inga säkra uppgifter att tillgå, men spåren av grävningar i närmiljön tyder på att Rumakuru äldre stuga har varit en bas för guldgrävare. Hur långt ifrån har folk kommit till denna sluttning för att delta i Lapplands guldrusch?

Vi kan bara gissa oss till vad guldgrävarna tänkte under de långa sommardagarna i Lappland? Var varje spadtag fullt av hopp om att hitta en moderklyft, en guldåder, när de stod där i den lilla älvfåran till Kulasjoki bland myggen?

De blygsamma spåren efter grävande tyder på att ruschen till just denna älvbrink inte varit så stor. De som byggde Rumakuru äldre stuga övergav stugan och gav sig av någon annanstans. Vi vet inte, om de fortsatte gräva i andra guldbäckar eller om de slutade gräva guld helt och hållet.

Det vi däremot vet är att det största guldkornet som någonsin hittats i Finland hittades i närheten av denna plats. Guldgrävaren Eevert Kiviniemi hittade år 1935 ett guldkorn som vägde 392,9 gram i älven Luttojoki i Saariselkä. Guldkornet anses än i dag vara det största guldkornet som någonsin hittats i Finland.

Guld, guld

Inte alla som kom till Saariselkä hade för avsikt att vandra i fjällen med en ryggsäck som blev lättare och lättare på ryggen. Nyheten om att man hade hittat guld i Lappland fick guldgrävare att bege sig till Saariselkä.

Man hittade guld i Saariselkä-området för första gången år 1865. Den verkliga guldruschen började år 1870 vid Ivalojoki älv. Det var också då Ivalojoen Kultala byggdes och när guldruschen var som störst arbetade så många som 350 personer i området. Senare, på 1900-talet, gjordes guldfynd även i Tankavaara och i Lemmenjoki.

Den första byggnaden i Saariselkä var Prospektors gruvbolags kontor som byggdes år 1902. Själva gruvan inklusive gruvschakt byggdes på nordöstra sidan av Laanila. Prospektors gruvverksamhet var emellertid inte lönsam, man hittade inget guld och bolaget lade ner verksamheten. Kontorsbyggnaden blev och var under flera årtionden Saariselkäs första gästgiveri. En upplevelse av guldfebern och atmosfären i gruvan får den som besöker Prospektors gruva som ligger vid den populära leden Prospektors vandringsled.