Bosättning
De flesta hemmanägarna i Kuhmos första skattekalender från år 1605 kom ursprungligen från Savolax. Under 1600-talet flyttade även folk från Karelen till Kuhmo. Befolkningsökningen var till en början långsam beroende på missväxtår, sjukdomar och krig i slutet av 1600-talet, bl.a. stora ofreden på 1720-talet reducerade befolkningen.
Inte förrän i slutet av 1700-talet började folkmängden öka i högre grad. Människorna blev tvungna att söka nya ställen att bosätta sig på; och en del for till Ryssland, andra sökte sig västerut längs med vattendrag. Till en början uppfördes husen huvudsakligen intill vatten och man levde på svedjebruk, men när folkmängden ytterligare ökade uppstod det bosättning också på de höglänta platserna. Där var risken för frost mindre och från höglänta ställen kunde man bättre upptäcka röken från fiendens lägereldar. De skogklädda höjdernas krön var ofta gamla svedjemarker, som det var naturligt att röja till åkrar.
Bosättningen var i början instabil. En farsot kunde ta livet av en hel familj, och om den tomma gården låg på en bra plats fick den snart nya invånare. Om en boplats visade sig vara dålig, flyttade invånarna bort och gården blev övergiven. Men samma gård kunde senare få nya invånare igen.
När man bosatte sig på en ny plats var början mycket enkel: ''då gubben kom till Levävaara hängde han sin ränsel på en grenklyka och började gräfta'' (Intervju med Heikki Kinnunen). Först uppfördes mycket anspråkslösa byggnader. Man byggde ett bastuliknande pörte för människorna och ett litet fähus för boskapen. Många bodde i rökpörten ännu i mitten av 1800-talet.
Man kunde köpa en boplats av staten och då var gården ett s.k. nybyggarhemman. På större gårdars marker fanns det torp, i vilka torpare bodde på hyra och odlade jorden, som de inte ägde. På statens marker i mer avlägsna trakter uppfördes också kronotorp.
Kronotorp
Ofta hade en familj bott i en stuga redan i flera år innan de skrev under ett torparkontrakt. Detta var möjligt i avlägsna trakter, långt ifrån den världsliga makten.
Kronotorpens marker ägdes av staten, men torparna hade rätt att bruka jorden. Torparna hade också skyldigheter, som stod i kontraktet. De ålades att röja åkrar, och skogarna fick de utnyttja endast begränsat. De betalade även torpskatt, som i allmänhet bestod av säd.
Skogvaktare
Bägge torpen i Elimyssalo har tjänat som skogvaktarbostäder. Det krävdes av en skogsvaktare att han skulle "ha gott rykte, vara kroppsligt frisk och i kraftfull ålder". Inte skadade det heller om skogvaktaren kunde läsa, skriva och räkna. Skogvaktaren avlade tjänsteed och fick som bevis för sin befattning ett runt skogvaktarmärke i mässing och en stämpelyxa.
Skogvaktaren bodde i ett skogvaktartorp men var befriad från torpskatt. Han var dock tvungen att betala övriga skatter. Skogvaktaren hade rätt omfattande jakt- och fiskerättigheter och fick använda spillvirke som ved. Om han ville hugga levande träd eller låta boskapen gå på bete i skogarna behövde han dock ett tillstånd av forstmästaren.
Liv och leverne
Småbönderna har överallt i Finland fått sitt levebröd från många olika näringar. I avlägsna bygder har detta levnadssätt bevarats i liten skala fram till i dag. I Kajanaland upphörde svedjebruket ganska sent, först i slutet av 1800-talet, fastän skördarna hade börjat minska på grund av den minskade förekomsten av god svedjemark. Ännu på 1950-talet var jakt och fiske på området allt annat än hobbyverksamhet. Tjärbränning var en viktig näring i Kajanaland och gav en stor trygghet under missväxtår. De som inte ägde mark hade däremot sällan möjlighet att idka tjärbränning i slutet av 1800-talet, för vid det laget var tjärbränning redan förbjuden på statens mark. Somliga lyckligt lottade kunde få delta i tjärbränning på gårdar mot daglön.
Åkrarna och boskapen gav tillräcklig avkastning för eget bruk. Gårdarna sålde endast smör och använde själva ofullständigt kärnat, mjukt smör (på finska "roppavoi"). Saltat, hårt smör användes bara till fest. Man behövde inte mycket pengar, för man tillverkade största delen av föremålen i hushållet och kläderna själv. Saltet var länge det enda man köpte med pengar. Skatterna och prästernas tionde betalades i allmänhet i säd och fisk.
''Dit leder bara en terrasserad ödemarksstig, mil efter mil leder den från myr till myr, från en skogklädd höjd till följande, från gård till gård. Och inte finns det ens terrasserade stigar överallt, bara en otydlig färdrutt, som ställvis är övervuxen av ljung och försvinner i vildmarken. Och det är skogsbons enda förbindelse med den bebodda världen." Så här skildrar Samuli Paulaharju förbindelserna förr i tiden. Gårdarna i gränstrakten var verkligen helt utan vägförbindelser.
Förbindelser
Ända till slutet av 1950-talet kunde man komma till Elimyssalo endast med hästskjuts eller till fots. För att köpa socker, salt och mjöl vandrade man längs gångstigar den 15 kilometer långa sträckan till Kotajärvi butik. Samma rutt vandrade barnen till skolan och var tvungna att ta sig över fyra sjöar. Först år 1956 blev en landsväg från Lammasperäs Hamara till Juntinvaara klar. Då började också en butiksbil besöka området en gång i veckan.
Skolgång
Allmän läroplikt infördes år 1921, och före det kunde inte barnen från gårdarna i Elimyssalo gå i skola fastän det även i Kuhmo fanns ett flertal skolor. Efter en förordning om skoldistrikt år 1898 indelades Kuhmo i tio skoldistrikt. Det fanns inte skolor i alla distrikt utan många barn gick i ambulerande skolor. Då barnen från de mest avlägsna gårdarna började gå i skola, bodde de under skolåret i elevhem - de yngsta fick åka hem tre gånger under hela skolåret.
Naturvärden
De små gårdarna på de skogklädda höjderna bidrar till att öka naturens mångfald på området. Gårdstunen och ängarna med sina arter bildar små gläntor i barrskogarna. Kulturföljeslagare har kommit till de skogklädda höjderna t.ex. med säd, vandrares skor och hö för hästar. Endast ett fåtal arter har införts med avsikt, för man odlade sällan prydnadsväxter på de fattiga stugornas gårdstun. Numera vårdas stugornas gårdsplaner och de närliggande ängarna som kulturlandskap. De hålls öppna genom slåtter. På Levävaaras gårdstun påträffas i dag några ängsarter som blivit allt sällsyntare, t.ex. rörflen.
Som hömark använde gårdarna naturängar, mestadels längs vattendrag. Höbärgningen har under tidens gång naturligtvis förändrat arterna men konsekvenserna syns inte längre. Även myrodlingen som pågick under en kort tid har lämnat spår i liten skala: Längs stigen från Levävaara till Elimysjärvi kan man fortfarande se myrdiken som grävts för hand.
Levävaara
Man vet att Levävaara gård har varit bebodd från och med 1850-talet. Stugan ligger uppe på en höjd, i likhet men många andra gamla hus i omnejden.
Levävaara gård stod övergiven då Tuomas Haverinen år 1860 flyttade dit från Kangasvaara, som låg längre söderut. De tidigare invånarna, familjen Komulainen, hade i hopp om ett bättre liv troligen flyttat till Ryssland. Samuli Paulaharju berättar att ''bössa, hund, gumma, gryta och tre barn var början på livet då gubben klev upp på höjden''. Till en början bodde familjen i ett rökpörte med ett enda fönster.
Skatten för torpet fastställdes år 1869. Arrendet var 16 kappar säd om året. Eftersom en kappe är ungefär 5 liter, var skatten knappa hundra liter. Tuomas skrev under ett torparkontrakt med Forststyrelsen år 1870. Enligt kontraktet var Tuomas skyldig att årligen under de följande femton åren röja 0,18 tunnland åker och 0,15 tunnland äng. Ett tunnland är ca 0,5 hektar. Åkerarealen på Levävaara blev dock aldrig större än tre hektar. Förutom jordbruket gav också jakten en viktig del av levebrödet. I slutet av 1880-talet idkade man flitigt vildrensfångst. Det kan hända att familjen Haverinen ursprungligen kom till Levävaara för att kunna utnyttja de fina viltmarkerna i trakten.
Levävaara var omgivet av stora skogar på 1800-talet. Kronan, dvs. den nygrundade Forststyrelsen, anställde särskilda skogvakter för att vakta de vidsträckta skogarna. Den trägna skogsröjaren och fångstmannen Tuomas uppfyllde dessa krav och beviljades ett skogvaktarmärke och en stämpelyxa år 1887.
Ämbetet förde vissa fördelar med sig, och fastän det distrikt Tuomas vaktade var stort inverkade bevakningen knappast allt för mycket hans liv: han rörde sig mycket i skog och mark i alla händelser.
En välmående gård, sägs det i syneförrättningsprotokollet
För folket på Levävaara, som bestod av maximalt ett tjugotal personer, räckte inte enbart åkrarna och ängarna till för uppehället. I huset bodde förutom Haverinens familj tillfälligt också olika inhysingar och åtminstone en piga. När svedjebruket upphörde, började man som extra förtjänst med tjärbränning och skogsarbete. Jakt och fiske var viktiga för att man skulle klara livhanken. Under nödåren då frosten tog säden, kunde man i Levävaara ställa fram vildrenskött på bordet. På det sättet klarade man sig över det värsta.
Vid sekelskiftet var Levävaara en välmående gård. Den händige Tuomas hade timrat ett tiotal timmerhus på gårdstunet. Ståtligast var det närapå tjugo meter långa bostadshuset, som omfattade en stor dagligstuga, matsal, farstu och två stora kamrar. Dessutom fanns det ett annat separat bostadshus för skogsförmän och gäster.
Levävaara-gubben - vildrensjägaren
Tuomas Haverinen, Levävaara-gubben, var ortens kändaste vildrensjägare. På sin jakt efter vildrenar gjorde Tuomas skidturer kors och tvärt genom gränstraktens vildmarker. Han kunde dröja en vecka, kanske två, med endast en påse salt i sin matsäck. Han uppskattade att han allt som allt hade fällt ett hundratal vildrenar, vilket är en aktningsvärd mängd med tanke på att det ibland kunde ta två-tre dagar att på skidor hinna ifatt en vildren. Levävaara-gubben var också kändaste björnjägare, läs om gubbens berättelse. Jakten var förbunden med en mängd vidskepelse och sedvänjor som noggrant måste följas.
En självständig lägenhet
När Tuomas dog år 1918 övertogs gården av yngsta sonen Jussi Haverinen, som vid sekelskiftet hade gift sig med Mari Korhonen från Viiksimo. Svärdottern till ära planterades då en rönn på gården. År 1912 övergick skogvaktarämbetet till Latvavaara och Levävaara blev igen ett kronotorp. I kontraktet för år 1915 fastställdes skatten till 404 liter säd. Ännu på 1910-talet kunde inte torpets barn gå i skola.
År 1931 blev Levävaara en självständig lägenhet. Förrättningsmännen uppskattade att gårdens ängar skulle förslå för 10 kor och två hästar. Åkerarealen var knappa tre hektar.
När vinterkriget bröt ut var Levävaaraborna tvungna att lämna sina hem och söka sig först till de närbelägna gårdarna och senare till Österbotten. När de återvände möttes de av förkolnade ruiner. Finnarna brände ofta upp de byggnader som måste överges, så att inte fienden skulle kunna bosätta sig i dem. När familjen återvände gjordes allra först det gamla stallet om till tillfällig bostad.
På 1950-talet övertogs gården av Heikki Kinnunen och hans hustru, Jussi Haverinens dotter Anna. Gården levde nu av jordbruk och skogsarbete. Åkerarealen utökas genom odling av myrmark, men om resultatet av det finns inga säkra uppgifter. Den rönn som man i tiden hade planterat till Maris ära kallades nu mormors rönn.
Den mjölk man inte drack separerades till grädde och skummjölk. Grädden kärnades till smör och det som blev över såldes till butiker, till vilka man kom bara längs med gångstigar. Den närmaste butiken fanns på 15 kilometers avstånd.
Vid ån Kotijokis mynning anlades en liten enrumsskvaltkvarn, i vilken man kunde mala en säck ritorkad säd per dygn. "Här och där ser men ibland vid skogsälvarnas stränder en liten enslig kvarn, en mycket enkel skvaltkvarn med den lodräta kvarnsnesen med sina i skovelhjul i nedre ändan, som driver kvarnsnesen utan något drivhjul och mal skogshemmanens brödsäd och grötgryn. De små kvarnarna ägs vanligtvis gemensamt av två eller tre gårdar..." (Paulaharju 1958, s. 34, Kainuun mailta.)
Sedermera skaffade man sig till hemgården en effektivare kvarn med jordmotor.
Staten övertar gården
Jordbruket på Levävaara upphörde på 1960-talet och gårdens folk flyttade bort. Efter det har gården främst varit i sommarbruk. Lägenheten såldes till staten år 1973 och år 1990 införlivades den med Elimyssalos naturskyddsområde, som ingår i Vänskapens park.
Den renoverade huvudbyggnaden och ladugården härstammar från 1950-talet. Man har byggt en skvaltkvarn enligt gammal modell vid älven Kotijoki.
Latvavaara
En av stigarna från Levävaara leder till den närmaste grannen, Latvavaara. Gårdens historia går tillbaka till 1840-talet, och första gången omnämns gården i befolkningsregistret år 1843. Latvavaara har, i likhet med Levävaara, varit ett kronotorp. Alldeles i början odlades torpets säd på svedjemark, men redan i början av 1840-talet började svedjebruket begränsas. Men i mera avlägsna trakter fortsatte svedjebruket trots det ännu en tid. På 1850-talet, under Johan Pääkkönens tid, besåddes enligt syneförrättningsprotokollet en halv hektar med korn, råg och rovor.
Det var dåliga tider i Finland under hela slutet av 1800-talet. Flera nödår och farsoter tog livet av många människor, i värsta fall ett tiotal procent av socknarnas befolkning. Också Latvavaara stod obebott ett tiotal år, men fick sedan nya invånare när husbonden på Levävaara, Tuomas Haverinen, lämnade skogvaktarämbetet och hans son Matti övertog arbetet. Matti inrättade sitt liv på Latvavaara, som Levävaara innehade nyttjanderätt till. Tillsammans med sin hustru Eeva uppförde han nya byggnader på den gamla gården och uppfostrade åtta barn. Efter honom tog hans äldsta son Juho över gården.
Latvavaara blev självständigt år 1931, när husbondfolket inlöste gården av staten. I det skedet omfattade gården 1,5 ha åker, 12 ha ängsmark för boskapens behov samt 50 ha skog. Gården var alltså ganska liten och livet grundade sig främst på skogsarbete och delvis också på jakt och fiske.
Juho stupade i krigen och hans änka Enni gifte om sig med Antti Komulainen och tillsammans fortsatte de att sköta gården. År 1955 byggde Antti ett nytt bostadshus och i början av 1960-talet förnyade han ladugården.
Ännu en husbonde hann gården uppleva innan den övergavs. Eino Haverinen flyttade bort i mitten av 1960-talet. Gårdens skogar avverkades och marken såldes till staten. Latvavaaras vackra gårdstun på höjdsluttningen ner mot en liten sjö blev en del av Elimyssalo naturskyddsområde år 1990.
Ängarna runt Latvavaara gård kommer att iståndsättas i likhet med de kring Levävaara. Byggnaderna har stått för fäfot ända sedan gården blev öde. De är ännu i ett någorlunda skick, men visst syns spåren av tidens tand om man jämför huvudbyggnaden med Levävaaras renoverade huvudbyggnad.
Källskriften och citaten: Paulaharju, Samuli: Kainuun mailta, WSOY 1958