Kronotorp
Levävaara nämns för första gången år 1846 i Forststyrelsens beskattningsuppgifter. I kyrkboken från år 1850 framkommer att gården beboddes av Pehr och Walbourg Komulainen som antagligen flyttade bort efter hungeråret 1863. Familjen hade sex barn.
Levävaara kronotorp hade under Komulainens tid en hektar åker samt dessutom svedjemark. Det fanns 9 hektar ängsmark, som gav foder till tre kor, en häst och fyra får.
Skogvaktartorp
År 1869 flyttade nytt folk till stugan, familjen Haverinen. Husbonden Tuomas var även vida känd som Levävaara-gubben (Levävaaran ukko). Han var en känd skogsvildrens- och björnjägare. Hans hustru var Lucia Pääkkönen. Förutom de tre barn som flyttade med dem till Levävaara fick de ytterligare tre. Efter att ha bott åtta år på gården i fick Tuomas i uppgift att fungera som skogvaktare och då blev gården skogsvaktartorp.
Den höglänta gården klarade sig uppenbart väl och förutom bostadshuset uppfördes en stor mängd ekonomibyggnader. Som mest uppgick boskapen till nästan tjugo och i huset bodde som mest tjugo personer. Förutom tre generationer som bodde i huset levde Matti Kyllönens familj där som inhysingar och Hilda Malinen som piga. Inhysingar var bostadslösa människor som mot att de arbetade på gården fick tak över huvudet.
En självständig lantgård
År 1912 slutade Tuomas arbeta som skogvaktare och hans arbete övertogs av sonen Matti som bodde på några kilometers avstånd i Latvavaara. Då Tuomas dog år 1918 blev sonen Jussi husbonde på Levävaara och tillsammans med sin hustru Maria fick han 10 barn. Jussis familj bodde på gården ända fram till kriget.
Efter kriget var man tvungen att bygga upp gården på nytt. Den köptes år 1946 av Heikki och Anna Kinnunen som byggde det nuvarande bostadshuset och bodde på gården ända fram till 1965. Fyra barn växte upp på gården.
Naturskyddsobjekt
Senare avverkades gårdens skogar och marken såldes till staten. Levävaaras gårdstun blev en del av Elimyssalo naturskyddsområde i samband med att Vänskapens park inrättades år 1990. Forststyrelsen rustade upp huvudbyggnaden och byggde upp vattenkvarnen vid bäcken på nytt. Man hävdar gårdens åkrar och gårdstunet för att de allt mer sällsynta ängsarterna ska trivas.
