Förhistoriska boplatser och fångstgropar
På Hettaområdet finns ett flertal stenåldersboplatser, av vilka största delen ligger sig på Ounasjärvis norra strand. Man har dessutom funnit spår av bosättning från stenåldern på ön Karjalansaari samt på sjöns södra strand. Merparten av boplatserna har varit små till arealen och man har hittat bl.a. kvarts, brända ben och jasp vid dem.
Jakt och fiske var de första näringarna på området. Resterna av gamla fångstgropar för vildren vid roten av Jyppyrä påminner om forntida fångstmetoder. På området finns nuförtiden en naturstig som berättar om vildrensfångst och längs vilken det finns flera gamla fångstgropar. Utanför Fjäll-Lapplands naturum finns en restaurerad vildrensfångstgrop.
Renskötsel och nybyggen
I slutet av 1600 -talet började renskötseln sprida sig till Enontekisområdet. Renskötarna grundade inte permanenta bosättningar utan färdades från ett renbete till ett annat beroende på årstid. De vallade sina renar och flyttade med dem från barrskogsbältet i Hettaområdet ända till Norra Ishavets stränder. De första nybyggarna har förmodligen bosatt sig på Ounasjärvis strand kring sekelskiftet 1700.
Postrutter
Man började bära ut post till byarna redan innan det fanns ett vägnät. I slutet av 1800-talet bars post ut till fots också över långa sträckor. Dessa gamla postleder kallas nuförtiden postrutter. Efter att en väg hade dragits från Palojoensuu till Hetta år 1906, blev det lättare att föra post till byn. En postbil började besöka byn varje vecka år 1923, dock endast på somrarna. Från Hetta framåt bars posten fortsättningsvis vidare till fots längs postrutterna. En sådan här postrutt går från Hetta by till Näkkälä och därifrån vidare till Pöyrisjärvi och fram till Kalkujärvi. Brevbäraren var tvungen att vandra ca 60 km för att komma från Hetta till Kalkujärvi.
Till lappbyarna i nordöstra Enontekis bars post ut varannan vecka från och med år 1928. Då lappbyarnas invånare sedan byggde sina permanenta bosättningar i byar i utkanten av ödemarken, minskade behovet av postrutter i ödemarken. Först förkortades postrutten så att den gick till Pöyrisjärvi, senare gick den bara till Näkkälä by.
Brevbäraren färdades på sommaren till fots, på vintern med ren och släde eller pulka. När cyklar blev vanligare, gick utdelningen av post på somrarna mycket snabbare. En hurtig brevbärare klarade med cykel av hela rutten, tur och retur, på en dag.
