Koitajoki
En forntida glaciärälv
Myrarnas historia och nutid
Myrar och vildmarker
Myrvegetation
Djur i Koitajokis vildmark
Gamla skogar och död ved
Tickor och skalbaggar
Koivusuo naturreservat
I området lever en mångfald organismer. Växtligheten och faunan återspeglar de karga växtplatserna i området. Området erbjuder livsmiljöer för flera hotade organismarter, t.ex. skalbaggar som lever i död ved, tickor och tvåvingar, liksom även fåglar.
Koitajoki
Älven Koitajoki slingar sig fram genom området på en sträcka av mer än 20 km. I den utmynnar de mindre Asuma-, Ala- och Niemijoki samt Sammal- och Hanhipuro. Koitajoki har sannolikt bildats redan under senaste istid, för ca 10 000 år sedan.
Koitajoki hör till Vuoksens sjösystem, varav endast en del finns på finska sidan. Älven med sina grunda forsar och strändernas sandbrinkar bildar ett mycket vackert landskap. Den slingrar sig kraftigt eftersom fåran flyttat på sig under tidens lopp. Älvdalen och dess växtlighet får liv av de små krökar som snörts av från älvens huvudfåra till korvsjöar och som på många ställen försumpats.
En forntida glaciärälv
Under den senaste istiden dämde isen upp en stor issjö i trakten av nuvarande Ilomants. Issjöns yta låg flera tiotals meter över den nuvarande vattenytan i området. Issjön fanns på plats ett par hundra år varefter isfördämningarna brast och den tömdes. Områdena i närheten av Koitajokis stränder och Palokangasområdet har bildats av sorterat isälvsmaterial som vattnet transporterat och avlagrat. Det är således sannolikt att det även under istiden fanns en glaciärälv ungefär på samma ställe som dagens Koitajoki som har runnit mot iskanten och avlagrat sorterat jordmaterial. Israndsbildningarna beror på att isranden på den smältande inlandsisen har stannat upp, och deltalagren har blivit till Palokangas sanddeltan. Koitajoki har sedan sökt sin fåra i den jord som lagrats av glaciärälvarna och eroderat fram sin nuvarande form. Även idag syns vattnets inverkan i älvdalen i form av gamla fåror, sandbrinkar och sandbankar samt korvsjöar, dvs. älvkrökar som avsnörts från huvudfåran.
Numera rinner Koitajoki upp på ryska sidan i gränstraktens små sjöar och på sin långa färd samlar den upp mer vatten från flera olika håll. Den flyter ungefär 50 km på östra sidan om gränsen innan den når norra delen av Ilomants. Från naturskyddsområdets sydöstra gräns, genast efter Hanhikoski, återvänder älven till ryska sidan för att på nytt dyka upp i Finland i Möhkö i Ilomants. Nedanför Möhkö blir älven betydligt bredare och mynnar sedan ut i Nuorajärvi sjö. Därifrån rinner Koitajoki via Mekrijärvi och genom Kesonsuo naturskyddsområde för att mynna ut i den uppdämda Tekojärvi, som byggdes för kraftverket i Pamilo. Koitajoki slutar i Rahkeenvesi, varifrån vattnet går till Pyhäselkä längsmed Pielis älv.
Hela älven är drygt 200 kilometer lång och innehåller ett stort antal forsar. Den norra delen av Koitajoki kallas Ylä-Koitajoki och den del som rinner genom Eno Ala-Koitajoki.
Myrarnas historia och nutid
De flesta myrarna i Ilomants började utvecklas genast efter att inlandsisen smält och Ilomants issjö tömts, sannolikt redan för ungefär 10 000 år sedan. Exempelvis Koivusuo ligger på den forntida issjöns område. De äldsta myrarna, t.ex. största delen av Koivusuo, är högmossar. De yngre myrarna med tunnare torvlager är aapamyrar.
Det nuvarande naturskyddsområdet omges av ekonomiskogar och utdikade myrområden, liksom av områden som är reserverade för torvproduktion. Myrarna började dikas ut för torvproduktion på 1950-talet. Av de utdikade myrarna i omgivningen började den största, Koivusuo, dikas ut för torvproduktion år 1979. En liten bit av den norra och östra delen av Koivusuo bildar Koivusuo naturreservat, som är en del av Koitajoki naturskyddsområde. Sommaren 2003 har det såtts rörflen på Koivusuo torvproduktionsområde, som används som råmaterial för bioenergi (rörflen bränns tillsammans med torv). Torvproduktionsområden påverkar också indirekt Koitajoki naturskyddsområde, eftersom en del av vattnet från de torrlagda områdena har letts till Ala-, Niemi- ja Koitajoki, som rinner genom naturskyddsområdet.
Myrar och vildmarker
Koitajoki naturskyddsområdet skiljer sig från det omgivande området med sina gamla skogar och myrar i naturtillstånd. Trots att endast en liten del av områdets yta utgörs av vatten, så har den stilla flytande Koitajoki stor betydelse för landskapet. Terrängen i området är jämförelsevis jämn. De högsta skogbevuxna bergskrönen når upp till 220 meter, samtidigt som myrarna befinner sig i genomsnitt 170 meter över havsytan.
Naturen i området domineras av myrar, för nästan 2/3 av områdets yta utgörs av myrar. Största delen av myrarna är i naturtillstånd, dvs. de är inte utdikade. Koitajoki befinner sig i den zon där de nordliga aapamyrarna och de sydliga högmossarna möts. I området finns också vidsträckta högmossar och aapamyrar och hos myrväxtligheten kan urskiljas såväl nordliga som sydliga drag. Naturen i Koitajoki är karg, eftersom nästan hälften av naturskyddsområdets myrar är trädbevuxna tallmyrar. På en del av det nuvarande naturskyddsområdet har man tidigare bedrivit skogsbruk. I dessa delar av området försöker man få skogsbestånden och myrarna att likna livsmiljöer i naturtillstånd med hjälp av restaureringsåtgärder (metsa.fi). Koitajoki var en del av Life-projektet (webgate.ec.europa.eu, på engelska) Karjalan suot ja ikimetsät, helmiä luonnonhistorian ketjussa.
Myrvegetation
Största delen av områdets myrar är karga fattigkärr och tallmyrar. På de få och till ytan små frodigare platserna finns det också mera krävande växtarter. Exempelvis i brunmossmyrarna växer förutom tall och glasbjörk även buskliknande en, klibbal, olika videarter och giftig brakved. Tallmyrens yta får färg av gulblommande ängskovall, rödaktiga sumpnycklar och glödande mörkröda åkerbär.
På Niemisuo finns åter en liten flarkbrunmosse som invaderats av vass. På den vattensjuka öppna mossen växer både vattenklöver och dvärgigelknopp. Av orkidéerna växer på flarkbrunmossen det lilla och obetydliga myggblomstret, som också förekommer i Koivusuo naturreservat. Förutom det vitblommiga myggblomstret växer i naturskyddsområdet även ängsnycklar, vars blommar är fräscht ljusröda.
På Koivusuo (utanför naturreservatet) finns en klibbalsmadkärr, och längs den sorlande bäcken är växtligheten frodig. I bäckdalen växer t.ex. missne, majbräken och älvstarr. Dessutom hör den doftande hässlebrodden, till växterna i bäckdalen.
Djur i Koitajokis vildmark
I gränstrakten rör sig sådana stora rovdjur (suurpedot.fi, på finska) som björn, varg, lo och järv. I naturskyddsområdet kilar dessutom omkring rävar, hermeliner, vesslor och minkar. I älvdalen trivs i synnerhet utter och amerikansk bäver. I hålträd bor bl.a. mården. I området har också påträffats ett stort antal älgar, harar och ekorrar.
I området finns också ett mångsidigt fågelbestånd, som omfattar i huvudsak de kargare mineraljordarnas och tallmyrarnas fåglar. Det vildmarkslika intrycket förstärks av de arter som kräver gammelskog. Iögonenfallande i t.ex. Koivusuo naturreservat är rikedomen på hålbyggare, t.ex. rödstjärt och svartvit flugsnappare. En mera sällsynt invånare i hålträden är göktytan, som äter nästan enbart myror. Andra sällsyntheter i området är blåstjärten och gransångaren. I området har också påträffats den hotade kungsörnen.
I de av myrar splittrade gamla barrskogarna kan man också höra slagugglans, lappugglans eller jordugglans hoande. På myrarna häckar åter bl.a. småspoven, ljungpiparen och även den blå kärrhöken. Bland de flyttfåglar som regelbundet anländer till Koivusuo finns sädgåsen. Av sparvfåglarna häckar på den öppna mossen t.ex. ängspiplärkan och gulärlan men också den på mossarna mera sällsynta lärkan.
Gamla skogar och död ved
En tredjedel av Koitajoki naturskyddsområdets yta är skogbevuxen. Området skiljer sig från omgivningen tack vare sina över 150 år gamla skogar. Gammal skog finns i synnerhet i Koitajoki älvdal samt i Koivusuo naturreservat och på de skogbevuxna myrholmarna i Ruosmesuo-Hanhisuo. Tallen är dominerande, men här och där finns också granskogar.
Ju äldre skogen är, desto mera död ved innehåller den i allmänhet. Död ved av granar och tallar utgör ett gynnsamt växtunderlag för t.ex. många tick- och skalbaggsarter. Arter som lever på död ved har sin egen uppgift i skogen: de återför de näringsämnen som är bundna i de döda träden i en form som kan utnyttjas av andra växter. Bland tickor och andra svampar av släktet Aphyllophorales finns arter som får sin näring genom att åstadkomma röta i träd. På trädets yta syns bara en liten del av svampen, fruktkroppen, medan största delen av svampen lever inuti trädet som mycel.
Tickor och skalbaggar
Många skinnsvampar och tickor (svampar av släktet Aphyllophorales) har specialiserat sig på att leva på död ved av endast ett visst slag. Förutom flera allmänna och vanliga skinnsvampar och tickor lever även intressanta sällsyntheter i Koitajoki naturskyddsområdet. I Koivusuo naturreservat har man påträffat den synnerligen sällsynta smalfotade taggsvampen, som bara växer i mycket gammal tallskog. Den smalfotade taggsvampen trivs i nordligt klimat och har påträffats endast i Finland och Norge. I Ruosmesuo-Hanhisuo myrskyddsområde lever åter bl.a. lämmelporingen, som trivs i träd där röta åstadkommits av violmusslingen.
Förutom nordliga arter förekommer i Koitajoki dessutom östliga och även sydliga skinnsvampar och tickor. Arter med östlig utbredning är bl.a. lövvioltickan och skorptickan. Sydliga arter är åter ockrataggningen och den hotade vinterhättan. Tickorna är också viktiga för den övriga naturen. I de gamla skogarna är många arter allt från fåglar till insekter beroende av tickorna och de träd där de åstadkommer röta. Många skinnsvampar och tickor har blivit sällsyntare de senaste årtiondena. Orsaken till att tickorna blivit sällsyntare är att de skogar som innehåller död ved har minskat.
Även många andra arter än Aphyllophorales-svampar lever på död ved. I Finland finns det t.ex. över 800 skalbaggsarter som lever i död ved. En del arter är strikt specialiserade på död ved av ett visst slag: vissa kräver träd som en viss ticka åstadkommit röta i för sina larver, andra åter kräver träd i ett visst murkningsskede. Exempelvis barkborren lägger sina ägg under barken på träd som nyss dött, men andra arter åter lägger sina ägg endast i långt murknade träd som redan blivit mjuka.
I Koitajoki naturskyddsområdet har man hittat flera sällsynta och hotade arter. I skalbaggsarterna syns inte bara skogens höga naturskyddsvärde utan också områdets östliga belägenhet: så lever t.ex. två sårbara arter med huvudsaklig östlig utbredning, nordlig granbock och smal skuggbagge, i Koivusuo naturreservat. Den nordliga granbockens larv lever under barken och i vedämnet på granar som nyss dött. Den smala skuggbaggen föredrar åter tallar som dött för någon tid sedan. Den lever under tallbarken, i den svartnade innerbarken.
Koivusuo naturreservat
Koivusuo naturreservat inrättades år 1982. Naturreservatet omfattar inte hela Koivusuo, utan den andra halvan av myren är utdikad och används som torvproduktionsområde. Naturreservatet har inrättats för att bevara östfinsk myr- och skogsnatur som ett så orört forskningsområde som möjligt och i naturreservatet är det därför tillåtet att färdas endast längs de markerade leder som genomkorsar det.
