Ristisuo myrskyddsområde kompletterar myrhelheten längs ån Koitajoki

Ristisuo ligger i Ilomants kommun, på nordöstra sidan av Hattuvaara by. Från Ilomants kyrkby är det ca 45 km till området. Från Ristisuo är det fågelvägen ca 10 km till den ryska gränsen och knappa 15 km till Finlands östligaste punkt. Ristisuo hör till en större skyddsområdeshelhet, nämligen Koitajoki Naturaområde med 74 km². Ristisuo myrskyddsområde har en yta på 1,81 km², av vilken 1,2 km² upptas av det egentliga myrskyddsområdet och 15 hektar är i privat ägo. Ett ca 2 km brett område för torvproduktion skiljer Ristisuo från Koitajoki stora myrområde (Koivusuo naturreservat och Ruosmesuo - Hanhisuo myrskyddsområde).

Ristisuo är, som dess finska namn låter förstå, en korsformad myr. Den kantas av ett flertal fastmarksholmar, som används för skogsbruk. Den längre "korsarmen", som går från nordväst mot sydost, är ca 4 km lång och i genomsnitt 300 meter bred. Den kortare "armen" går från nordost till sydväst, är ca en kilometer lång och var förut dikad nästan i sin helhet. Det finns inga friluftsanordningar på Ristisuo.

Naturen på myrskyddsområdet

Ristisuo myrskyddsområde avsattes år 1985. Finlands förslag till nätverket Natura 2000 publicerades år 1999 och i det ingick Koitajoki Natura-område. Det enda vattenområdet på Ristisuo myrskyddsområde är tjärnen Ristilampi, som har en yta på en hektar och ligger i myrens norra del. Ristisuo domineras av den stora, öppna myren söder om Ristilampi. Den här öppna myren är ställvis mycket svårframkomlig. I myrens västra kant, på sydvästra sidan av Ristilampi, förekommer en för området sällsynt liten myr, ett tallkärrsartat rikkärr. Exempel på krävande arter som trivs på rikkärret är dvärglummer, nålstarr, piprensarmossa, purpurvitmossa och knoppvitmossa samt de regionalt hotade arterna blodkrokmossa, mässingmossa och brun glansvitmossa.

De nordligaste och sydligaste delarna av myren består av karg tallmyr med ett glest trädbestånd. Det förekommer mosaikartat många olika myrtyper på området. På den öppna myren dominerar olika slags fattigkärrstyper, såsom flark-fattigkärr, lågstarrmosse, papillosum-fattigkärr. I den norra delen av myren finns tallmyrar, såsom fuscum -tallmosse och lågstarrikt tallkärr. I myrens södra del finns däremot flark-fattigkärrs-tallmyr. Myrtyper på myrens smala kanter är i allmänhet karga tallmyrar med ett glest trädbestånd och grankärr. De dikade områdena i myrens mittparti domineras av förändringar av tallmyr och nydikningar bevuxna med dvärgbjörk.

Myrens fauna

Det stora antalet stora rovdjur avslöjar att området ligger nära östgränsen. På fastmarksholmarna på myrens kant kan man få se spår efter björnar, vargar, lodjur och järvar. Med god tur kan man få se en hastig glimt av dessa skygga vildmarksbor. Arter som är mer typiska för området är emellertid olika myrfåglar: ängspiplärka, gulärla, sädgås och olika vadare såsom trana, gluttsnäppa och storspov.

Restaurering på Ristisuo myrskyddsområde

I det egentliga myrskyddsområdet ingår huvudsakligen områden som inte har dikats. I mitten och södra delen av Ristisuo skyddsområde finns det dock dikade områden. Ristisuo restaurerades år 2005. För att återställa myrens naturliga vattenhushållning dämdes och fylldes dikena igen. Även träd avlägsnades från de områden som enligt gamla flygfotografier bestod av öppen myr före dikningen. Restaureringens verkningar iakttas genom uppföljningar.