Skötseln av ängarna
Efter svedjandet odlas området i ett år. Då odlingen upphör slåttras och betas de områden som ligger närmast torpet. På betesmarkerna går får av lantras.
Även en del av de tidigare åkerplättarna sköts som ängar. Redan efter ett par års betesgång kan man observera att ängsarterna förökas och blir mångsidigare. I ängarnas blomsterprakt kan man identifiera bl.a. smörblomma (Ranunculus acris), midsommarblomster (Geranium sylvaticum) och toppklocka (Campanula glomerata). Bevarandet av ängsarterna förutsätter att man fortsätter betesgången och slåttern. Svedjeområdena som ligger längre bort låter man förskogas. Målet är att svedja samma område nästa gång om ca 30 - 40 år.
Utrotningshotade arter drar nytta av svedjebruket
Svedjebruket inverkar kraftigt på såväl landskapet som på arterna. Svedjebruk - likt skogsbränder - ger upphov till ängar och lövskogar i olika utvecklingsskeden. Antagligen var Linnansaaris alla granskogar svedda i slutet av 1800-talet och landskapet dominerades av olika ålders lövskogar.
Lövskogarna och ängarna som upprätthölls efter svedjandet erbjuder livsutrymme för flera arter som nuförtiden är hotade. Den vitryggade hackspetten (Dendrocopos leucotos) är de gamla lövskogarnas mest kända invånare, men i samma skog lever flera andra hotade arter. Vår naturs artrikedom har varit mångsidigast under den tidsperiod då man använde traditionella jordbruksmetoder. De ljusa lövskogarna som uppkommit som följd av svedjebruket har minskat i antal i och med skogarnas naturliga utveckling och gran- och tallplanteringar. I skötseln av Linnansaari har man fäst särskild uppmärksamhet på bevarandet av lövskogarna. En av skötselåtgärderna är att får åter betar på parkens holmar. I de åldrande lövskogarna har man också avlägsnat granar.