Ett sotigt arbete
Varje år ligger det spänning i luften - hur skall svedjebränningen lyckas i år? Under våta somrar kan man inte bränna svedja och förr skulle man under ett sådant år ha fått se fram emot ett eländigt nödår. Ett år innan svedjebränningen fälls träden för att torka.
Svedjan tänds från områdets yttre kanter. Det är ett sotigt och hett arbete som framskrider långsamt, centimeter för centimeter. Efter att marken har brunnit till några centimeters djup, flyttar man eldfronten med en lång stör (en 3 - 4 m lång och 5 cm tjock björkstam) till nästa obrunna ställe. På samma sätt fortsätter man tills hela svedjeområdet är bränt. Askan gödslar jorden och ger växtkraft åt de odlade växterna för några år framåt.
Sådd av svedjerovor
Ett par dagar efter svedjandet sår man rovor i den s.k. brändan. Området som skall sås harvas med en risharv både före och efter sådd. Fröen spottas ut i brändan, på det sättet får de den fukt som de behöver för att gro. 
Rovskörden varierar från år till år beroende av väderomständigheter eller om fåren lyckas ta sig in och beta i rovlandet. Förr skulle skörden ha förvarats i en rovgrop, fodrad med mossa och näver. Man skulle ha använt mossa och hö att täcka rovorna med.
På Haukivesi svedjeland
I Finland idkades det svedjebruk allra längst i Östra Finland. Om Linnansaaris huvudö vet man, att där har idkats svedjebruk redan på 1500-talet, alltså hundratals år innan den första permanenta bosättningen slog sig ned på Linnansaari. De sista svedjorna brändes på 1930-talet, men svedjandet inleddes på nytt på sommaren 1993. Som mål hade man att svedja ett litet område varje år i närheten av Linnansaari torp.
Hittills har de svedjor som bränts varit s.k. vanliga svedjor, som bränns i ung blandskog. Bekanta dig närmare med hur svedjandet förlöpte.