Den som åker långfärdsskridskor får både njuta av stillheten och skönheten i naturen och av tjusningen med att svischa fram på isen. Det är alltid förenat med risker att röra sig på isen, men om man är rätt utrustad och följer grundreglerna kan man tryggt åka långfärdsskridskor.
Vill man åka på naturisar är det främst vid kusten man kan hålla på med det. Där gör variationerna i väderförhållandena att isarna förändras under vintern så att en åkare som reagerar snabbt eller letar envist alltid hittar is att åka på. Vanligtvis fryser högt belägna små sjöar först. Under gynnsamma höstar hinner också större sjöar och åar frysa innan snön kommer.
När vintern fortskrider börjar också de mest skyddade havsvikarna frysa. Fast det skulle snöa ibland fryser havet zonvis och man hittar nya, släta isar allt längre ut. Att åka långfärdsskridskor på havet kräver ändå mest erfarenhet. Man måste kunna läsa isen och framför allt ha säker utrustning.
Utrustning
På långfärdsskridskoturer använder man speciella långfärdsskridskor. De består av skenor som fästs på stadiga vandringsskor, telemarkspjäxor eller skidskor. Bindningen väljer man utgående från skon. Det går också att hyra skridskor från exempelvis Suomen Latus friluftscentrum.
Kläder väljer man enligt väder. Det är bra att komma ihåg att även svag blåst känns kall ute på öppen is, så vindtäta kläder är nödvändiga.
När man åker långfärdsskridskor ska följande alltid ingå i utrustningen:
- Ispik: Då stålspetsen går igenom isen, när man kraftigt slår ner ispiken, har isen blivit för tunn.
- Isdubbar: Dem har man vid halsen redo att användas. Med hjälp av isdubbarna kan man dra sig upp på isen igen om den har gett vika.
- Ombyte i en vattentät ryggsäck: Ryggsäcken fungerar som flytväst om man hamnar i vattnet. När man har bytt ut de blöta kläderna mot de torra man haft i den vattentäta ryggsäcken (minst en omgång underkläder, vindtäta byxor och jacka, strumpor, mössa och handskar) kan man fortsätta färden.
- Matsäck och varm dryck: Ger energi och värme i oväntade situationer och är höjdpunkten under vilopausen.
- Kast- och räddningslina: Det är skäl att ha flera linor per grupp. Fäst linans andra ända i ryggsäckens midjerem.
Dessutom kan följande utrustning vara bra att ha:
- Knäskydd och hjälm: Om det är bra före kan man komma upp i hög hastighet och då kan ett fall ha ödesdigra konsekvenser.
- Reservskridsko: Man tar sig långt när man åker långfärdsskridskor, och om en skridsko eller bindning skulle råka gå sönder är det jobbigt att slira fram på isen med bara en skridsko.
Man ska inte åka ut ensam utan ha en kamrat eller grupp med sig. Det tryggaste och förnuftigaste är att röra sig på ett led, där den som drar gruppen rekognoserar isen och fungerar som vindklyvare.
Långdistansskridsko
Långdistansskridskoåkning sker på plogade isbanor på naturis eller på konstis på skridskobanor. I takt med att långfärdsskridskoåkningen har ökat i popularitet har man börjat ploga upp skridskobanor på sjöar i Finlands inland. Kommuner och naturturismföretag underhåller banor med skridskorutter på allt från ett par kilometer till tjugotals kilometer. Beroende på hurdan vintern är finns det åtminstone banor på Bodom träsk i Esbo, Jyväsjärvi i Jyväskylä, Tusby träsk i Träskända, Vesijärvi i Lahtis, Rantasalmi i Saimen och Näsijärvi i Tammerfors.
Långdistansskridskoåkning ger en bra möjlighet att öva inför långfärdsskridskoåkning eller bara motionera. På en skridskobana som underhålls klarar man sig med mindre utrustning: skridskor, lämplig uteklädsel och isdubbar räcker.