De första nationalparkerna var ett resultat av långt övervägande
Finlands första nationalparker inrättades år 1938 efter nästan 60 år av offentlig debatt och lagstiftningsmässiga krumbukter. Skogsforskningsinstitutet svarade för deras skötsel. Startskottet för nationalparksdebatten i Finland anses vara det initiativ att inrätta skyddsområden på statens marker som den berömde finskfödde forskningsresanden A.E. Nordenskiöld.kom med år 1880.
När de första naturskyddsområdena inrättades diskuterades samma frågor som fortfarande är aktuella. Naturen sågs som ett nationalarv och en immateriell resurs, men också som ett råvarulager för ekonomisk tillväxt och vetenskap. I början av 1900-talet stod naturskyddsideologin för starka kulturella och fosterländska värden, precis som tidigare i Förenta staterna när världens första nationalpark Yellowstone inrättades år 1872.
Efter andra världskrigets landavträdelser återstod av dessa första parker endast Pyhätunturi och Pallas-Ounastunturi nationalparker samt naturreservaten Malla och Pisavaara.
År 1956 inrättades nationalparkerna på Forststyrelsens marker och i Forststyrelsens besittning
Trots att Finland efter andra världskriget hade en tung tid av återuppbyggnad och betalning av krigsskadestånd framför sig, såg man det ändå som en viktig nationell uppgift att inrätta skyddsområden, och år 1956 inrättades den andra omgången nationalparker: Pyhä-Häkki, Liesjärvi, Petkeljärvi, Linnansaari, Rokua, Oulanka och Lemmenjoki.
De nationalparker som inrättades år 1956 låg på Forststyrelsens marker och kom i Forststyrelsens besittning. Ännu i detta skede innehöll lagen inga anvisningar om hur naturskyddsområdena skulle skötas. I 1950-talets Finland var nationalparkerna ännu inte utflyktsmål för hela folket. Den aktive naturskyddsveteranen och förre direktören för Forststyrelsens naturskydd Matti Helminen har sagt: "Visst fick man besöka nationalparkerna, bara man följde ordningsstadgorna, om man hittade dem eller över huvud taget hela parken". Utvecklandet av nationalparkerna var ett stort arbetsfält, som man på allvar kom åt att främja först in på 1970-talet.
År 1982 grundades 11 nationalparker
Den tredje vågen inom grundandet nationalparker och naturreservat inföll år 1982 då följande nationalparker inrättades: Kauhaneva-Pohjakangas, Helvetinjärvi, Hiidenportti, Isojärvi, Östra Finska vikens, Lauhanvuori, Patvinsuo, Riisitunturi, Salamajärvi, Seitseminen och Tiilikkajärvi nationalpark. Europarådet utlyste år 1970 till europeiskt naturvårdsår. Det här öppnade vägen för grundligt planeringsarbete, som bar frukt i början av 1980-talet.
Långsiktigt arbete inom naturskyddet
I början av 1970-talet ansåg man att nätverket av nationalparker var bristfälligt både regionalt och vad gäller naturvärdena. I Finland fortsatte man arbeta med naturvårdsårets tema i en av statsrådet tillsatt delegation för miljövård, som blev klar med sitt arbete 1973. Målet var att få till stånd ett så representativt och välskött nätverk av nationalparker som möjligt. Delegationen föreslog områden som hade rätt naturvärden och där naturtyperna kompletterade helheten till nya nationalparker. Man tog också i beaktande de regionalpolitiska aspekterna och sysselsättningseffekten. Nationalparkskommittén tillsattes åt 1974, och den kom år 1976 med ett modigt förslag att man borde grunda hela 42 nya nationalparker. Statsrådet fick dock motta en något reducerad version, som innehöll bara de objekt som låg på statens marker. Denna sansade linje var säkert ett bra beslut för statsrådet och riksdagen godkände förslaget.
Nationalparkerna medför välmåga
Tidigare hade man grundat huvudsakligen naturreservat hos oss men nu ville man ha mera nationalparker. Nationalparkerna ansågs tjäna friluftslivet bättre, naturreservaten hade ju grundats för vetenskapliga ändamål. Som utgångspunkt för utvecklingen av nationalparkerna tog man den internationellt godkända definitionen av nationalpark: de är områden för skydd av ursprunglig natur samt natursevärdheter och utflyktsmål.
Nationalparkerna har blivit mycket populära utflyktsmål. Man bör också komma ihåg att parkerna har en stor inverkan på människors hälsa och välmående genom att de möjliggör motion ute i naturen.
Förebilden för våra nationalparker kommer från USA
Då en hop nationalparker grundades år 1982 var en förutsättning att man utarbetar skötsel- och användningsplaner för dem. Skötsel- och användningsplanen är en idé som man hämtade från USA, nämligen från U.S. National Park Service. Syftet med planen är att man ska kunna sammanjämka målen för naturskydd och friluftsliv i parkerna. Än i dag hör skötsel- och användningsplanerna till de viktigaste sätten att styra skötseln och användningen av nationalparkerna.
Finlands nationalparker påminner också i övrigt om sina förebilder i USA: de är ståtliga och i naturtillstånd. Begreppet nationallandskap är en viktig del av nationalparksidén; de år 1938 grundade nationalparkerna Pyhätunturi och Pallastunturi är goda exempel på detta.
Käll: Perttula, Minttu 2006: Suomen kansallispuistojärjestelmän kehittyminen 1960–1990-luvuilla ja U.S. National Park Servicen vaikutukset sen hoitokäytäntöihin (julkaisut.metsa.fi, på finska, pdf-dokument 1754 kB).