Om man har förmågan att se, finns det många spår i naturen från det förgångna. Hällmålningarna berättar, varför man byggde stenlabyrinter och vem som begravdes i gravrösen, är intressanta frågor, som vi aldrig får några säkra svar på. Arkeologerna kartlägger fornlämningar, men gåtfullheten bevaras som en del av fornlämningarnas dragningskraft.
Vissa spår från forntiden känner vi bättre till. Om råstenar, hällristningar, fästningar och näringsutövning finns det kunskap om i böcker och på kartor. Denna kunskap har samlats ihop för dig på skyltar och på nätsidan utinaturen.fi.
Hällmålningar
Hällmålningar finns på platser, som är bra landmärken. Även om vattnet i forna tider låg mycket högre, har utsikten ändå varit utmärkt åt åtminstone två håll från ställen med hällmålningar. Målningarna har gjorts på klippstupet sittande i en båt eller stående på isen. I naturen är de anspråkslösa målningarna inte alltid lätta att upptäcka.
Målningarna av rödmylla gjordes med en lokal järnhaltig lera och med fågelägg, blod eller fett som bindeämne. Hällmålningarna har bevarats under klipputsprången, ytbehandlade av naturen själv.
I Finland finns det inte hällristningar, men hällmålningar och fläckar av rödmylla har det redan hittats över 100 st. Speciellt rikligt finns det människofigurer och handavtryck. Man antar att hällmålningarna hör ihop med jaktmagin, eftersom de ligger på de forna fångstmarkerna. Bytet har behändigt drivits utför stupen ner på blockfälten. Älgen har alltid varit ett mycket uppskattat bytesdjur. Hällmålningarna berättar om människans liv i forna tider.
Växtligheten avslöjar spår efter mänslig verksamhet
Spår efter mänsklig verksamhet blir kvar även i växtligheten i ett område. En del växter har anpassat sig till livsmiljöer som människan har påverkat och andra växter har människan tagit med sig till ett område, avsiktligt eller oavsiktligt.
Växterna skvallrar om fornlämningar
Vissa växtarter kan fungera som hjälpmedel då man söker efter förhistoriska fornlämningar. En del arter växer ofta på eller alldeles intill fornlämningar. Att en art förekommer på ett ställe kan förklaras antingen med lämpliga växtplatsfaktorer eller med att människan en gång i tiden tagit arten till platsen och att denna fortfarande segar sig fram. Man måste dock komma ihåg att om en sådan här art förekommer på en plats vittnar detta inte alltid om att där finns en fornlämning, och om arten saknas på en plats kan det ändå finnas fornlämningar där. Ofta skvallrar inte bara en art utan hela växtsamhället om att det eventuellt förekommer fornlämningar i ett område. Många av våra artrikaste torrängar ligger på tidigare stenåldersbosättningar och gravfält. Ett flertal av de arter som kan utgöra tecken på förekomsten av fornlämningar är kända läkeörter medan andra användes som föda.
De kändaste växtarter som eventuellt skvallrar om fornlämningar är brudbröd, backlök, mörkt kungsljus och ängshavre. Alla dessa arter trivs i närheten av fornlämningar från stenåldern. Brudbröd och backlök användes i tiden både som föda och läkeört. Mörkt kungsljus användes som läkemedel mot bland annat hosta, och ängshavrens korn användes som mat. Andra arter som ofta växer i närheten av fornlämningar är rockentrav, vanlig backruta, piggstarr och harklöver.
En förutsättning för att arter som växer på fornlämningar ska kunna bevaras är att den omgivande växtligheten är låg och öppen. Under förhistorisk och historisk tid har människan gynnat dessa arter genom att röja granskogar, slå ängar och låta boskap gå på bete på deras växtplatser. Nuförtiden då det traditionella jordbruket gått tillbaka riskerar växtplatserna för många av dessa arter att försvinna och därför bör de här platserna vårdas aktivt.
Tidigare bebodda fält och deras växtlighet i Lappland
Gamla, numera obebodda fält (gårdar) i Lappland går i många fall fortfarande att hitta utgående från växtligheten. De har ofta en artrik ört- och gräsväxtlighet, som påminner om torrängar och avviker från växtligheten i omgivningen. Flera av växtarterna på fälten tål slitage väl och har sålunda klarat sig bra på de nertrampade fälten i byarna. De arter som växer på fälten hör till den ursprungliga floran i området men de förekommer inte nödvändigtvis i fältens omgivning. Att de här arterna klarat sig i vinterbyar har troligen sin förklaring i såväl jordmånen och slitaget samt i att de kommit till platsen med människor och eventuellt också renar. Växtligheten på fälten berättar i lika stor mån som eventuella bevarade byggnader och konstruktioner om ställenas historia.
Polemokorer dvs. krigstidsinkomlingar
Krigen har genom tiderna påverkat landskapet i vårt land – också genom de växtarter som spridits hit med soldater. Dessa arter kallas polemokorer eller krigstidsinkomlingar. Största delen av krigstidsinkomlingarna har spridit sig hit med spannmål eller hästfoder, men frön kan ha kommit hit också i soldaters stövelsulor eller fordonsdäck. Krigstidsinkomlingar från andra världskriget påträffas i synnerhet på ställen där sovjetiska och tyska trupper hade sina hästar. Många av arterna har hållit sig i liv på dessa ställen fram till denna dag men hotas numera av igenväxning.
Det förekommer rikligt med krigstidsinkomlingar från 1700- och 1800-talen vid landbefästningar, för att befästningarnas struktur i sig gynnar ängsarterna. Det finns åtskilliga landbefästningar i sydöstra Finland, eftersom området har utgjort gränsen mellan Sverige och Ryssland i flera etapper. De krigshistoriska objekten bildar en egen grupp av kulturmiljöer, och det vore önskvärt att även inkomlingsväxtligheten bevaras som ett minne av verksamheten i områdena. Inventeringar av inkomlingsväxtligheten i dessa områden ökar ytterligare områdenas historiska värde.