Skidutrustning
Skidor
Skidorna för en skidutflykt väljs enligt skidstil, terräng och längden på skidfärden. Man kan välja mellan
- skidor för klassisk stil i preparerade skidspår
- fristilsskidor
- skogsskidor för åkning i djup snö utanför spår
- fjällskidor för åkning i fjällen
- telemarkskidor för utförsåkning i fjällen
Skidor för klassisk stil och fristilsskidor
Skidorna för klassisk stil är nuförtiden 44 mm breda. Längden på skidorna bör vara 10–20 cm längre än skidåkaren. Det har också tagits fram vallningsfria skidor för klassisk åkning, som man alltså inte behöver valla alls. Dessa skidor fungerar bäst då lufttemperaturen är nära noll. I riktigt kallt väder glider de vallningsfria skidorna sämre än traditionella skidor som ska vallas. Fristilsskidorna är styvare och kortare än skidorna för klassisk stil; de ska vara bara 5–15 cm längre än skidåkaren.
Skogsskidor
När man skidar i skog och djup snö utanför spår måste skidan bära åkaren så bra som möjligt, och därför är skogsskidorna långa och breda. De klassiska skogsskidorna är 7 cm breda och 210–280 cm långa. Det finns skogsskidor som ska vallas men det tillverkas också skidor med nanogrip och greppfjäll. Skidor med greppfjäll kan vanligtvis inte vallas på samma sätt eftersom vallan inte sugs upp av plasten. I allmänhet har folk stövlar då de åker skogsskidor. Bindningarna består vanligtvis av traditionella bindningar där stöveln fästs i bindningen med remmar som går bakom hälen och i tån på stöveln finns en kant som kilas fast i bindningen. Nuförtiden finns också bindningar som passar för andra sorters stövlar och vandringsskor. I vissa kilas stöveln eller skon enkelt fast genom att trycka den i bindningen och i vissa binds den med en vrist- och tårem på samma sätt som mer utvecklade snöskor. Den förra lämpar sig främst för skidåkning i jämn terräng och den senare också i mer kuperad terräng samt för att dra en tung pulka.
Fjällskidor
På kalfjället packar vinden snön hårt och det finns en egen typ av skidor för skidåkning i fjällen, nämligen fjällskidor. De är 165–205 cm långa, har stålkanter och är timglasformade på bredden. Fjällskidor avsedda för skidåkning kan till exempel ha en profil på 83–62–70 mm på bredden. Ännu bredare skidor är avsedda för utförsåkning i mjuk snö och de lämpar sig sämre för skidåkning. Fjällskidor tillverkas både i traditionellt utförande som ska vallas och med greppfjäll. Bortsett från skogsskidor kan glidytan på fjällskidor med greppfjäll suga upp valla. För fjällskidor används terräng- eller telemarkbindningar som ger mer stöd än traditionella skogsskidor så att man med skidornas stålkanter kan ta sig ner för backarna.
När fästet som vallan och vallningsfria skidor ger inte räcker kan man fästa stighudar under skidorna. Stighudarna finns i olika storlekar och modeller beroende på skidans storlek och hur mycket mer man behöver fäste än glid. En stighud som fäst framtill på glidytan ger något mindre glid i förhållande till bättre fäste. Fullånga stighudar tar bort glidet nästan helt och hållet men erbjuder maximalt fäste så att man kan gå rakt upp för branta och långa stigningar även med en tung pulka. När man skidar med pulka är stighudar många gånger till nytta också i jämn terräng eftersom sämre glid är en mindre olägenhet än det extra fäste som stighudarna ger. För isiga backar finns dessutom stighudar med metallklor och för mjuk snö stighudar som liknar en liten skovel.
De bästa egenskaperna hos fjällskidor och snöskor har kombinerats i de s.k. stumpy-skidorna som också kallas glidande snöskor. Skidorna är bredare än vanliga fjällskidor och ungefär 120 cm långa och har en permanent stighud mitt under. Skidan har ett bra fäste och med dem kan man ta sig upp för de brantaste backarna på samma sätt som med snöskor. Det går också att åka i skogsterräng och i synnerhet i mjuk snö. Skidan har inte ett så bra glid, så den lämpar sig inte för att skida fort, men det går mycket lättare och snabbare att ta sig fram än med snöskor. I hårda backar på fjället fungerar den breda skidan inte alls.
Stavar
Man ska välja stavar enligt skidstil. Materialet som staven är gjort av inverkar på stavens vikt och hållbarhet. De dyraste stavarna är de lättaste men dock inte de hållbaraste. Stavtrissan är nuförtiden betydligt mindre än förr. På de preparerade skidspåren sjunker inte trissan ner i snön, men då man åker i fjällen eller i djup snö utanför spår måste man ha större trissor.
Stavarnas längd bestäms enligt användningen:
- vid klassisk stil i skidspår: 83–85 % av skidåkarens längd
- vid fristilsåkning: 90 % av skidåkarens längd
- vid åkning i djup snö utanför spår: 85 % av skidåkarens längd
- vid åkning i fjällen: 80 % av skidåkarens längd
- för små barn: 70 % av barnets längd
Erfarna skidåkare kan använda något längre stavar än nybörjare.
Teleskopstavar är behändiga i djup snö och för fjällskidåkning och är även hållbara så länge man inte använder stavar som man ska vrida ihop utan sådana som man ska trycka ihop. Teleskopstavar kan anpassas till varierande snö- och terrängförhållanden och olika långa användare.
Pjäxor och bindningar
Det finns två huvudtyper av bindningar för att fästa pjäxan vid skidan: SNS-bindningar och NNN-bindningar. Det finns dessutom en NIS-version av NNN-bindningen som gör det lätt att justera bindningen. Skidstilen bestämmer hurdana pjäxor man behöver. Pjäxor som används vid klassisk åkning är lägre och har mjukare sula, medan pjäxor för fristilsåkning ger ett bra stöd för vristen och har hårdare sula.
För att förhindra skavsår lönar det sig att hellre använda två tunna strumpor än en tjock. Två strumpor släpper dessutom igenom mer fukt och fötterna hålls torra och varma längre.
Med fjällskidor används oftast skid-/telemarkpjäxor av läder som passar till en vanlig 75 mm NN-bindning. Också en kraftigare version av pjäxor för skidspår som passar NNN BC (Back Country)-bindningar används vid fjällskidåkning, men närmast för dagsturer. För att fötterna ska hållas varma kan man använda ett pjäxskydd och tillräckligt rymliga pjäxor. För vinterfärder passar skid-/telemarkpjäxor med löstagbara innerskor bättre. Utbudet av dessa sträcker sig från traditionella läderpjäxor till modeller som lämpar sig för arktiska polarfarare.
För fjällskidåkning används utöver traditionella 75 mm NN-telemarkbindningar dessutom NTN-bindningar som ger mer stöd och är mer justerbara samt randoversionen av slalombindningar med vilka hälen kan låsas och frigöras efter behov. Bindningar fås också med hälstöd och då kan man gå rakt upp för branta backar. Mer utvecklade bindningar har en automatisk snöbroms som får stopp på en skida som lösgjort sig.
Bindningar som fästs med remmar är lämpliga för skogsskidor och fjällskidor eftersom bindningen passar såväl fodrade vinterstövlar som vandringsskor med stödande skaft. När man skidar med gummistövlar används modeller med ett löstagbart filtfoder så att stövlarna torkar i vandringsförhållandena. Med ett torrt reservfoder blir stövlar som fukten gjort kalla snabbt varma igen. När vandringsskor används ska de vara så rymliga att två yllestrumpor ryms på foten i skon. Även om den fukt som samlas i skon får skorna att frysa till hårda klumpar, kan yllestrumporna torka i vandringsförhållandena och strumporna fungerar också som vaddering mellan foten och den stelfrusna skon. Mellan den yttre yllestrumpan och skon kan man använda fryspåsar så att fukten från foten inte ska tränga in i skon, men foten svettas inte mer för det, eftersom yllestrumporna släpper igenom fukten och foten känns torr och varm. Våta yllestrumpor kan enkelt bytas mot torra. Samma principer fungerar också med pjäxor och stövlar.
När man skidar med skogsskidor använder man vanligtvis gummistövlar med filtfoder eftersom de är enklare att ta på och av samt varmare än de flesta pjäxor.
Texten grundar sig delvis på Tuomo Jantunens bok Suksille – hiihtäjän kirja (Kirjapaja, 2008), delen om bindningar är översatt från Wikipedia och tillverkarens webbplatser samt grundar sig delvis på Tunturilatu ry:s erfarenhet som samlats in under skidfärderna.